Buffel

Buffeln – Afrikas argbigga

Buffel är ett samlingsnamn på flera olika oxdjur. Buffeln som återges i denna text är den afrikanska buffeln som för enkelhets skull bara skrivs ut som ”buffel”. Två distinkta underarter är savannbuffeln och skogsbuffeln. Savannbuffeln är större, med svart päls, medan skogsbuffeln är mindre med rödare ton i pälsen.

Den afrikanska buffeln är den största och mest imponerande av alla Afrikas oxdjur. Den är vanlig i parker och reservat runt om på kontinenten. I Kenya finns buffeln att se på safari i hela landet – från sydväst, till sydöst, till landets centrala delar.

Buffeln har lite av ett humör och är därför ett av de aggressivaste och farligaste djuren att möta till fots. Siffror tyder på att bufflar dödar omkring 200 människor årligen. Det sägs att en buffel tittar på en som någon som lånat en pengar, och som man inte skulle lånat pengar av. 

     Buffelns utseende

Oxjudet är inte särskilt långt, med en mankhöjd på omkring 130-150 meter. Dock är savannbuffeln desto robustare, med en vikt på mellan ett halvt-ett ton för hanar (tjurar). Honor (kor) är mindre och väger upp till 480 kg. Skogsbuffeln är mindre och väger ungefär hälften så mycket. Honorna kan vara mer brunrödaktiga i pälsen, och har mindre horn än hanarna. Hornen hör till det mest utmärkande i buffelns utseende.

Buffelns horn bryter ut på skallen, är krokformade, böjda nedåt, för att sedan krökas uppåt och inåt. Tvärs över pannan börjar hornen i en bred ”hjälm” som sammanlänkar dem – kallad boss på engelska. Hornen på hanar kan vara 1 meter och upp till 160 cm. Hornen på savann-honorna har ett annat typ av utseende med kortare, smalare horn och bossen är ofullständig eller obefintlig. Skogsbuffelns horn är betydligt mindre på omkring tre-fyra decimeter och bland dem saknar även hanen boss.

     Buffelns habitat och föda 

Buffeln trivs i olika typer gräsmarker i Afrika söder om Sahara – alltifrån savann och träsk, till flodslätter och skog. Habitatet som föredras är skuggiga och skyddande platser som skogsmarker, buskage och vass. Huvudsaken är att det finns gott om högt gräs och olika typer av vattentillhåll i närheten. De största buffelpopulationerna kan innehålla så mycket som 1000 individer och blomstrar i välvattnade savannlandskap och på flodslätter vid vattenkällor.

Buffeln är idisslare och måste äta enorma mängder gräs för att behålla sin kroppshydda. Det viktigaste när den letar föda är således kvantitet snarare än kvalitet. Om den inte får tag i gräs tar den sig an grövre vegetation som trä. Buffeln kan smälta längre och grövre gräs än andra idisslare. Den breda nosen och munnen, tillsammans med en rad med framtänder, gör att buffeln kan ta större portioner åt gången när den äter. Innan den tuggar sig igenom födan använder den tungan för att bunta ihop gräset i munnen, precis som andra nötkreatur gör.

     Buffelns reproduktion och livscykel

Buffelns reproduktion är vanligast vid regnperiod, med parning i mars-maj och kalvfödsel ofta januari-maj, med en s.k. baby boom i februari. Buffelhonan är således dräktig i ca elva månader och föder ofta enstaka kalvar åt gången. Kalvarna är vid födsel rödbrunare i pälsen. Bufflar blir könsmogna när de är 4-5 år.

Hela livscykeln varar ungefär 20-25 år i det fria och över 30 år i fångenskap. 

     Buffelns beteende

Buffeln är ett socialt flockdjur som lever på särskilda betesmarker. Hjordarna, med 50-500 individer, är uppblandade med båda könen och därefter indelade i mindre grupper av ungtjurar, kor och kalvar. Hanarna är de dominanta och rättar sig enligt hieratiska regler efter ålder och storlek. De unga tjurarna lämnar hjorden vid två-tre års ålder för ”ungkarlsflockar”. Detta beteende skyddar dem från att inte reta upp de äldre och större. Ungkarlarna kommer tillbaka till honorna vid parningstid. Ju större hjord, desto säkrare för de yngre. Korna stannar ofta i samma hjord livet ut. Gamla tjurar blir, när de är infertila, utstötta av hjorden och lever på egen hand eller i mindre grupper med andra äldre tjurar.

Om en buffel skulle bli attackerad av ett lejon eller en krokodil visar hjorden upp ett starkt flockbeteende och försvarar sin ”kompis”. Kalvarna hålls i mitten av hjorden för att skydda dem. Om en kalv, vid t.ex. lejonattack, sänder ut hjälpsignaler är det inte bara mamman som lystrar, utan hela hjorden. De kommer då till undsättning som en stor mobb, d.v.s. lejonet blir omringat. Ofta försvinner lejonet bara, men det finns buffelhjordar som dödat lejon.

Bufflar praktiserar också ett beteende som liknar demokrati. När de ska bestämma vilket håll de ska bege sig härnäst, vänder de sig åt den riktningen dit de vill. Riktningen som får flest ”röster” vinner. Hjordens ledarhona tar täten. Buffeln gillar i övrigt att vältra sig i lera. Detta hjälper dem att bli av med parasiter och fästingar som gärna fäster sig på dem.

     Buffelns främsta hot

Förutom stundom attackerande lejon och även krokodiler som lurar i vassen, finns det en rad andra hot som bufflar tampas med. Deras främsta predator är människan som jagat buffel i alla tider, som en Big Five-trofé. Buffelns kända aggressivitet har förmodligen bara sporrat jägarna och dödandet av djuret har gett dem särskild status just på grund av denna.

Buffeln finns dock alltjämt i hälsosamma antal (omkring en miljon) på den afrikanska kontinenten och är därför inte listad som en sårbart art. Andra hot som buffeln ständigt tampas med är habitatförstöring, brist på mat och sjukdomar som boskapspest. 1890-års boskapspest som svepte över kontinenten dödade omkring 90 procent av dåtidens bufflar.