Lejon

Lejonet – djurens konung

Lejonet är ett kraftfullt, stort kattdjur ­– det näst största vi har efter tigern. Lejonet har omtalats i alla tider. Historiskt har lejonet haft vida spridning över många världsdelar. I dag är förekomsten i huvudsak isolerad till Afrika, främst söder om Sahara men finns även i en skyddad del av Girskogen i Indien. Lejonet trivs i många livsmiljöer som savann, gräsmark, tät buskage, öppen skogsmark och halvöken.

Som Big Five-djur beträffat är lejonet kanske det allra mest spektakulära och en riktig turist- magnet. Masai Mara är Kenyas, och kanske hela Afrikas, bästa park för att få se lejonet. Det stora kattdjuret påträffas även i Lake Nakuru, Amboseli, Tsavo, Nairobi NP, Samburu och Buffalo Springs. Mer sällan, eller aldrig, i Hell’s Gate och Mount Kenya NP.

     Lejonets utseende

Lejonet är en stor, muskulös katt med lång kropp, stort huvud, korta ben, lång svans och, hos hanen, ofta en stor man. Pälsen är kort och kan variera i färg – brungul, guldbrun, mörkbrun, eller silvergrå med en liten tofs på svansänden som ofta är mörkare än övriga pälsen. Hanarnas och honornas utseende skiljer sig. Hanarna är 170-250 cm långa (exkluderat den ca 1 m långa svansen), 1,2 m höga och väger ca 190 kg. Honorna är mindre – 140-190 cm långa, ca 1 meter höga och väger omkring 130 kg.

Hanarnas utseende sticker ut ytterligare med den lurviga manen, som ofta täcker huvudets baksida, nacke, skuldror, hals och bröst. Storleken kan dock variera väldigt mellan individer; vissa lejonhannar saknar man helt. Även färgen kan skilja sig, från ljusbrun och rödbrun, till helt svart. Manen får hanen att se större ut och används både för att avskräcka och imponera.

     Lejonets föda

Lejon är främst köttätare och jagar och äter större och mindre hovdjur, t.ex. antiloper, zebror, gnuer och bufflar. Födan kan även variera från gnagare och babianer till giraffer och elefanter – dessa ger sig dock lejonen främst på om de är unga eller skadade. Lejon äter det mesta som de kommer över, både kadaver och färska byten. De kan även stjäla mat från andra rovdjur, t.ex. hyenor och geparder. Fullvuxna lejon kan sätta i sig över 30 kg kött i en omgång.

     Lejonets reproduktion och livscykel

Lejon är polygama och reproducerar sig året om. En hona är dräktig ca 110 dagar och föder då mellan 1-5 ungar. Lejonungarna föds brunbeige, med mörka fläckar som försvinner efterhand, samt helt blinda och hjälplösa. Ungefär 80 % dör före två års ålder, innan de kan jaga och ta hand om själva. Lejon når könsmogen ålder när de är tre-fyra år.

Ett lejons livscykel i det vilda sträcker sig inte längre än till åtta-tio år, främst för att de attackeras av människor eller andra lejon. I fångenskap kan de bli upp till 25 år gamla. 

     Lejonets beteenden

Lejon är de enda kattdjuren som lever i flock. Flocken består av omkring 20 individer och är i sin tur uppdelade i mindre grupper som sammanförs vid jakt eller måltider. Flockens kärna är lejonhonorna med ungar, samt en eller ett mindre antal hannar som försvarar flocken samt parar sig med honorna. Lejon verkar i territorium där de lever och jagar. På savannen sköter honorna den mesta jakten som sker i grupp. I skogsmarker är det vanligare att även hanarna jagar. Hanar som lever själva måste jaga sin egen föda. Vid tre års ålder brukar de nämligen kastas ut från flocken och kan inte återvända, eller hitta ny flock, förrän de är fem år och kan utmana om ”tronen”. Vissa hanar förblir utstötta hela livet.

Lejon använder sig av särskilda beteenden för att markera revir, t.ex. genom att sprida sin lukt samt genom att ryta. Man hör oftast ett lejons rytande på kvällen, innan jakt, och i gryningen. Lejon är främst aktiva på natten, och tillbringar större delen av dygnet med att vila. Förutom att ryta, använder lejon sig av olika typer av läten, som knorrande, morrande och spinnande. De kommunicerar även taktilt genom att stryka sina huvud eller slicka varandra. Lejon har välutvecklade uttrycksfulla rörelsemönster och grimaser.

     Lejonet och människan

Lejon jagar och äter normalt inte människor. Det kändaste fallet ägde rum år 1898, då två hanar dödade och åt upp ett antal afrikaner och indier som arbetade med den ugandiska järnvägen i Tsavo i dagens Kenya – därav det ökända namnet Tsavo Man-Eaters. Lejonhannarna var ovanligt stora, saknade man och dödades senare själva av en jägare.

Annars brukar interaktionen med människor främst vara till lejonets nackdel. De främsta sammandrabbningarna arterna emellan brukar vara när lejon ger sig på människors boskap. Lejonet klassas som sårbart (vulnerable) på IUCN:s rödlista. Minskningen i antal beror t.ex. på miljömässiga faktorer, som sjukdomar och habitatförstörning. Men faktum kvarstår att människan är det främsta hotet för lejonets överlevnad. Bara i Kenya dödas 100 lejon årligen. År 2017 återstod bara ca 2000 lejon i landet och 20 000 i hela Afrika.

Ett större antal lejon inom ett område innebär inte bara att det är människans boskap som attackeras och blir lidande, utan det kan även utgöra ett problem för andra arter i området. Däggdjur som gepard och afrikansk vildhund är bland djuren som blir särskilt drabbade då lejonen kan ge sig på deras byten och deras ungar.