Noshörning

Noshörningen – savannens kämpe

Noshörningen är ett däggdjur i klassen uddatåiga hovdjur, vilken den delar med hästdjur (hästar, åsnor, zebror) och tapirer. Av 30 ursprungliga, återstår av noshörningen fem underarter, där två lever i östra och södra Afrika och tre i södra Asien. Fyra av fem betraktas som utrotningshotade. Som landdjur beträffat är det bara elefanten som överträffar de största noshörnings- arterna i storlek. I Afrika bor den vita noshörningen (trubbnoshörning) och den svarta noshörningen (spetsnoshörning) – båda arter räknas till Big Five.

Tillsammans med den gäckande leoparden, är noshörningen det svåraste Big Five-djuret att se på safari. Trots att noshörning finns i området, finns det inga garantier att man får se någon. Populationerna sjunker drastiskt på hela kontinenten som följd av utbredd tjuvjakt. Lake Nakuru NP och Nairobi NP är speciella fristadsparker för Kenyas noshörningar. 

     Noshörningens utseende

Den största noshörningen i dag är den vita noshörningen (trubbnoshörning), som inte är särskilt vit utan snarare ljusgrå-gulbrun. Det är en robust koloss på omkring 4 meter på längden och 2 meter på höjden. Honorna är mindre och väger på ca 1,5 ton medan hanarna väger över 2 ton. På den enorma kroppen sitter ett stort huvud, kort nacke, stabbiga ben och en liten svans. Den har en stor puckel som håller det enorma huvudet på plats. Den bredare, trubbigare nosen, jämfört med övriga ”kusiner”, är anpassad efter att beta kort gräs.

De två hornen, som sticker upp från nosen utmärker noshörningens utseende extra. Det kortare hornet är placerat ungefär mellan ögonen. Det främsta, och även det längsta, hornet är i genomsnitt 90 cm långt (det längsta uppmätta var 1,58 m!). Noshörningshornen saknar ben och består helt av keratin, vilket är samma protein som finns i hår.

Den tredje största noshörningen är den svarta noshörningen (spetsnoshörning) – ungefär 3,5 m på längden, 1,5 m på höjden och mellan 700 kg och 1,3 ton. Hanar och honor är lika stora. De olika noshörningsarterna har vissa skillnader i utseendet. Färgen, en mörk brungrå, är mörkare på den svarta noshörningen. En annan skillnad är att den svarta noshörningen har spetsigare nos då den är bladätare istället för gräsätare. Precis som den vita noshörningen är den nästan helt hårlös (förutom svans och öron), tjockhudad och kompakt med korta ben, grov nacke, små ögon och två horn. Den svarta noshörningens främsta och längsta horn är ca 50 cm.

     Noshörningens habitat och föda

De olika noshörningarnas habitat överlappar förvisso, men de har ändå sin speciella smak. Den vita noshöringen föredrar platser som savannen och öppna slätter med gräs och buskar. Den svarta är mer för buskage, skog, och tätare vegetation där den har lättare att hitta sin mat, men den hittas också på savann och öppna fält.

Båda noshörningarna är växtätare. Den vita river upp och äter gräs med sina breda, starka läppar, som faktiskt fungerar lite som en icke-mekanisk gräsklippare. Den svartas föda består av blad, skott och kvistar. För detta ändamål har den en fiffig, snipig läpp med stor gripförmåga som kan hålla fast träd och grenar.   

     Noshörningens reproduktion och livscykel

Likt många andra stora däggdjur är noshörningen ganska oproduktiv vad gäller avkommor. Honorna blir överlag könsmogna vid 5-6-års åldern, hanarna några år senare. Då fullvuxna noshörningar lever ensamma träffar de endast andra under parningstid. Reproduktionen följer inget särskilt mönster, men många ungar föds i slutet av regnperiod. Honorna är dräktiga 15-16 månader och föder en kalv åt gången. Perioden mellan att honorna föder kan pågå i 2 år, och upp till 5 år. Att många könsmogna honor förloras till tjuvjakt förhindrar artens återväxt, som är absolut nödvändig som det ser ut i dag.

     Noshörningens beteenden och egenskaper

Noshörningarna lever överlag ensamma och självständiga liv. Ungen följer dock efter sin mamma under några år. Den vita noshörningen tenderar att vara mer social och främst honor lever ihop med andra honor i mindre grupper. Noshörningar uppvisar starka territoriella beteenden, speciellt hanarna. En hane markerar sitt revir genom urin och avföring. De ser dåligt, så luktsinnet är desto viktigare. De kan bli aggressiva för att säkra upp sina speciella gränser. Hanar, inom alla noshörningsarter, är överlag mer aggressiva än honorna.

Särskilt den svarta noshörningen uppvisar rätt nervösa beteenden med dåligt temperament. De kan bli aggressiva om de känner sig hotade och attackerar då. I vissa fall kan de attackera utan någon, åtminstone synlig, provokation samt ligga i bakhåll. Den vita noshörningen är känd för att vara lugnare och lättare att ha att göra med. De springer snarare iväg om de känner sig hotade.

Noshörningen kommunicerar, likt elefanten, med lågfrekventa ljud som inte uppfattas av människan, men som de själva kan höra på långt avstånd. De har, som nämnt, dålig syn men gott luktsinne och god hörsel. Noshörningen är förvånande nog både snabb och rörlig. Den kan komma upp i hastigheter av 55 km/h och snabbt ändra riktning. Egenskaper som kommer väl till pass när man ska jaga bort en annan noshörning från sitt territorium.

     Noshörningen och dess överlevnad

På grund av sin enorma storlek har noshörningen egentligen inga naturliga fiender förutom människan. Lejon, hyenor och krokodiler kan dock ge sig på ungarna. Det största hotet för artens överlevnad är helt enkelt människan. Tjuvjakten är ett utbrett problem i Afrika, och även i Asien. Det är främst hornet som jägarna vill åt. Då noshörningen ser så dåligt är de ett relativt enkelt byte.

Hur läget ser ut för de olika arternas överlevnad skiljer sig åt. I dag räknas den södra vita noshörningen som nära hotad, med ungefär 20 000 individer kvar (de flesta i Sydafrika). Faktum är att dess återväxt blivit lite av en framgångssaga – att hotade arter går att rädda med rätt skyddsåtgärder. Under det senaste decenniet har dock tjuvjakten åter ökat stadigt och oron växer. Däremot dog den sista manliga, norra vita noshörningen 2018, vilket är en underart till trubbnoshörningen. Nu återstår bara två honor av underarten på ett center i Kenya. Således räknas denna art som akut hotad, och i det vilda är den just nu utdöd. Ett litet hopp om konstgjord befruktning återstår.

Den svarta noshörningen har drastiskt minskat i antal på grund av tjuvjakten – från ca 100 000 individer på 1970-talet till omkring 5000 i dag. Dess överlevnad är därför akut hotad. Under slutet av 1900-talet lyckades man med rätt beskydd få bukt på tjuvjakten och det såg ljusare ut. I dag är situationen med tjuvjakten kanske värre än någonsin. Likt fallet med den vita, lever flest svarta noshörningar i Sydafrika. I Kenya finns det omkring 700 stycken.

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

Datum för avresa

År
Månad
Dag

2019-06-12T09:11:59+00:00