The Great Migration

Migrationen

Migrationen, eller på engelska The Great Wildebeest Migration, erbjuder första parkett till ett av de häftigaste naturskådespelen som existerar på denna jord. Utsedd till ett av världens ”sju nya underverk” förflyttar sig över en miljon gnuer tillsammans med zebror mellan Serengeti och Masai Mara varje år. På jakt efter färskt, grönt bete.

Mycket hinner upplevas under färdens gång: tre reservat, två länder, dödskorsningar, parning och nya kalvar. Alla tar sig inte levande tillbaka till Serengeti utan faller offer för stora katter, krokodiler och andra rovdjur, drunkning, utmattning, hunger eller törst. Migrationen följer ett årligt mönster, som kan variera beroende på hur regnen faller. Detta gör att det kan vara vanskligt att ”pricka rätt”. Djurens rörelsemönster går alltså inte att förutsäga till 100 procent, utan kan förskjutas hit eller dit från år till år.

Nedan följer en ungefärlig guide till hur Migrationen rör sig över året:

     Januari-april – Södra Serengeti fylls upp

Under årets första månad befinner sig hjordarna i Tanzania och Serengeti. De rör sig från nordöstra till södra Serengeti och till och med ut ur till parken – till Ndutu-området i norra Ngorongorokratern. Då det saknas stängsel mellan parkerna kan djuren röra sig sömlöst dem emellan. Många kalvar föds vilket lockar många rovdjur till området.

I februari är betet rikligt. Hjordarna förblir i södra Serengeti och i norra Ngorongoro (Ndutu).

Under mars brukar gräset ta slut och de sista kalvarna föds. Hjordarna är förvisso kvar i området, men de börjar förbereda sig för nästa etapp av migrationen.

Befinner man sig i Serengeti i april ska man se till att vara i de södra eller centrala delarna. Hjordarna har nu påbörjat vandringen norrut. Många har dock redan lämnat och kan befinna sig än högre upp i parken.

     Maj-augusti – Vandringen norrut börjar, på liv och död  

Följande månad, maj, är djuren sannerligen i rörelse. De rör sig upp i centrala och västra Serengeti och hjordarna kan uppgå till fyra mil i längd.

I juni påbörjar migrationen sin vandring mot Masai Mara i Kenya och början för högsäsong både för safari i allmänhet och för Migrationen i synnerhet. Hjordarna befinner sig i nordvästra Serengeti, och gör sig redo för det tuffaste momentet på den långa vandringen.

Nu äger en av Migrationens höjdpunkter rum: flodkorsningarna. I juni har hjordarna nått västra Serengeti och det angränsande privata reservatet Grumeti. För att komma vidare på vandringen ska de korsa både Grumetifloden och Marafloden i södra Kenya/norra Tanzania.

Särskilt den djupa, klippbeklädda, regnstinna Marafloden är hisnande och dramatiskt för alla inblandade – inte minst för djuren, men även för safariturister som får bevittna alltsammans. Vid och i floderna lurar blodtörstiga nilkrokodiler, så det är sannerligen en strapats på liv och död. Notera att korsandet av Marafloden pågår ända in i september/oktober för vissa djur.

I början av juli och i augusti har många av de överlevande tagit sig in i Masai Mara i Kenya. Den resenär som vill följa efter behöver, till skillnad från djuren, ha med sig både pass och visum till Kenya.

     Juli – december – Masai Maras bästa tid  

Fortfarande, i september, är ungefär hälften av djuren kvar på norra Serengetis betesmarker.

Oktober är Masai Maras månad vad gäller migrationen och parken att åka till om man vill se de enorma hjordarna. Rovdjur tittar även fram då de gärna festar på någon av de många gnuer, zebror och antiloper som fyller upp slätterna.

Gräsåtkomsten i Masai Mara utarmas och med de kortare regnen i november återvänder många djur till norra Serengeti där gräset är bättre.

I december betar hjordarna på Serengetis nordöstra slätter (särskilt i Lobo-dalen). Vissa har redan hunnit tillbaka till södra Serengeti. Nya kalvar anländer och rovdjuren lurpassar. Och så börjar cykeln om igen.