Kenyas befolkning

Kenyas befolkning: en multikulturell smältdegel

Befolkningen och demografin i Kenya har sedan urminnes tider karaktäriserats av inflyttningar och folkvandringar, där de redan bosatta smält samman med nyanlända. Bantufolknioliter och kushitiska folkgrupper har uppblandats med araberportugiserbritter och indier. Varje inflyttad folkgrupp har lämnat sitt avtryck på Kenyas historiska och kulturella framväxt och utveckling. Med de mäktiga folkvandringarna anlände nya civilisationer. I sin tur etablerade araberna handelsvägar, portugiserna och britterna kom med imperialism och kolonialism, och från dåvarande Brittiska Indien kom människor under början av 1900-talet som arbetskraft.

I dag beräknas det att det bor cirka 50 miljoner människor i landet. Den senaste officiella folkräkningen gjordes 2009, och uppmätte drygt 38 miljoner – siffran 50 miljoner bygger alltså på beräkningar och inte officiell statistisk. Landets befolkning har ökat drastiskt sedan mitten av 1900-talet, då barnadödligheten gått ner och barnafödslar upp.

Kenya är inte särskilt trångbebott, med ungefär 80 människor per kvadratkilometer. I huvudstaden Nairobi bor ungefär tre och en halv miljon människor. Förutom detta är mycket av befolkningen centrerade i väst, kring Victoriasjön, och den östra kusten längs Indiska Oceanen. Befolkningen är ung då medianåldern ligger på knappt 20 år och mer än 40 % av kenyanerna är under 15 år. Medellivslängden för kenyanska män är drygt 63 år och för kvinnor nästan 66 år. 2015 låg läskunnigheten (för de 15 år och äldre) på ungefär 78 procent. 83 procent av befolkningen är kristna (flest är protestanter), 11 procent är muslimer och resten erkänner sig till traditionella religioner eller annat. 2016 levde uppskattningsvis 1,6 miljoner kenyaner med HIV/AIDS, och 36 000 tros ha dött av smittorna.

Kenyas befolkning är starkt centrerat till sina folkgrupper. Kenya består av omkring 42 stycken. Kikuyu är landets största och presenterar cirka 22 procent av befolkningen. De fem största folkgrupperna utgör tillsammans omkring 70 procent av Kenyas befolkning, och härstammar från de folkvandringar som ägt rum till regionen. Kikuyumeruluhyakamba, med flera, härrör från bantufolkenMassajturkanasamburuluokalenjin, med flera, har sina rötter hos de pastoralistiska nioliterna. Från de kushitisktalande finns i dag bland andra folkgrupperna el molo och rendille. De etniska grupperna ser i dag färre och färre skillnader då gränserna dem emellan allt mer suddas ut genom urbanisering och giftermål.

Denna multikulturella smältdegel av människor, språk, kulturer och traditioner har varit en stor bidragande kraft i skapandet av landets mångfacetterade, färgstarka befolkning. Men smältdegeln har även tänt gnistor, och ibland hela eldar, av spänningar och konflikter mellan landets olika folkgrupper. Dessa har varit närvarande faktorer i landet under lång tid. De senaste riktigt våldsamma upproren, med politisk och etnisk bakgrund, ägde rum under en tvåmånadersperiod efter presidentvalet 2007. Men både inför och efter valet 2017 ägde flera oroligheter rum i landet. Detta har egentligen varit ett faktum vid så gott som varje politiskt val sedan flerpartisystemet infördes i landet 1992. Orosmolnen som hänger över landet, om hot om etniska konflikter, blir extra påtagligt när kenyanerna ska lägga sin valsedel.

     Nationell identitet och särprägel

Till skillnad från grannlandet Tanzania, som inte präglas av samma ”stamkultur” och de flesta förmodligen i första hand skulle kalla sig tanzanier, identifierar befolkningen i Kenya sig först och främst utifrån grupptillhörighet. En av de första frågor som kommer upp vid nya möten kenyaner emellan, är just vilken folkgrupp man ingår i. Även familj och religion kan gå före den nationella identifikationen. Troligtvis är det befolkningen ur folkgruppen kikuyu som skulle vara de som skulle kalla sig för kenyanerKikuyu var den mest aktiva folkgruppen under självständighetsrörelsen och fick vissa privilegier post-friheten.

Om man ändå ska tala om någonting typiskt ”kenyanskt” eller åtminstone typiskt för den kenyanska befolkningen får begrepp som öppenhet, gästvänlighet och lättsamhet göra sig gällande. Öppenheten och gästvänligheten handlar om att de kenyanska hemmen är öppna och välkomnande. Det finns i princip alltid tid för en bit mat eller en kopp chai i goda vänners (eller främlingars) lag. Man hälsar artigt om man stöter på varandra, för samtal i bussar och hjälper varandra om problem uppstår – främling som vän. Lättsamheten handlar om många kenyaners generella inställning som, trots att många lever under knappa ekonomiska förhållanden och sociala ok, är en lättsamhet till livet. Kenyaner har lätt till både skratt och skämt. Denna humor blir, utöver i mänskliga möten, tydligt i de många ordspråk, ofta med underliggande skämtsam ton, om livet.

Ett swahiliskt ordspråk lyder ”haraka haraka haina baraka” och betyder ungefär ”hast, hast har inga välsignelser”. När bussarna går, om man kommer i tid till ett uttalat möte, eller om någonting tar längre tid än tänkt, är ingenting som man i regel stressar upp sig över – allting får helt enkelt ta sin tid.

     Kenyas befolkning – folkgrupperna 

Kenyas befolkning består till störst del av cirka 42 folkgrupper, exklusive alla undergrupper – detta präglar hela samhället och kulturen på ett näst intill unikt sätt. Nedan följer en genomgång över de fem största folkgrupperna. Även folkgruppen massajer får ett avsnitt då den, trots sin ringa storlek i förhållande till befolkningen i stort, är Kenyas mest kända etniska grupp.

Kikuyu (även gikuyu)

Kikuyu är Kenyas största folkgrupp och utgör omkring 22 procent av befolkningen. Den är på många sätt landets mest inflytelserika folkgrupp – inte minst med den framträdande rollen under självständigheten. Kikuyu har än i dag flest representanter i regeringen och kikuyun Uhuru Kenyatta, son till landets första president Jomo Kenyatta, sitter vid makten. Många av landets andra folkgrupper har inte sett med gott öga åt hur landet sedan självständigheten präglats av tribalism, mycket till just kikuyus fördel.

Kikuyu kommer med största sannolikhet från de bantutalande folken som flyttade till Kenya från västra Afrika. Sedan inflyttningen har de traditionellt uppehållit sig i områden kring Mount Kenya och de centrala högländerna, där de odlar kaffe och te i den vulkaniska, bördiga jorden. Kikuyu lever fortfarande på detta sätt, trots att många i dag har rört på sig till de större städerna, där de tagit till sig mycket av det moderna livet. Kikuyu har en framgångsrik historia av lyckad anpassning. Många kikuyus är välutbildade, och haft ekonomin för sig med starkt inflytande i politiken och inom andra samhällsområden. Afrikas första kvinnliga nobelpristagare (2004), Wangari Maathai, var kikuyu. Historiskt sett har kikuyu kommit bra överens med massajerna och grupperna har haft mycket med varandra att göra genom handel och giftermål. När britterna kom, beslagtog de kikuyu-land och tvingade folket att enbart uppehålla sig inom ett visst område. Detta rättighetsberövande mynnade ut i ett så pass stort missnöje att mau-mau-rörelsen, en våldsam grupp rebeller, bildades och kämpade för landets frihet åren före självständigheten. Mau-mau bestod i huvudsak av kikuyu.

Den klassiska kikuyu-kulturen har, som tidigare nämnts, i dag blandats med andra kulturer och moderniteter. Traditionellt kan en man i kikuyu ha fler än en fru– om man har råd med det vill säga. Likaså är det, med västerländska ögon sett, föråldrade brudköpet (där brudgummen betalar brudens familj en viss summa) en betydande del av kulturen. Omskärelse, både på pojkar och flickor, är fortfarande övergångsriter som praktiseras, även om den på flickor blir ovanligare. Könsstympning på flickor är sedan 2011 olagligt enligt kenyansk lag men man tror att så mycket som 37 av 42 folkgrupper fortfarande utför den uråldriga riten. I dag är kikuyu i regel kristna, men, likt massajerna och kamba, har de tillbett guden Ngai på Mount Kenya.

Språket kikuyu talas fortfarande i stor omfattning, både på landsbygden och i städerna, trots att det till viss del fått ge plats åt engelska och swahili. Med kikuyus stora antal tros språket vara landets tredje största.

Vad gäller traditioner inom musik, ceremonier, giftermål och familjeliv är många i kikuyu måna om att hålla fast vid dessa. Det finns många uppskattade och klassiska maträtter från kikuyu till exempel: githeri (majs och bönor), mukimo, eller irio (mosade ärtor och potatis), grillat kött av olika slag samt grönsaker som spenat, morötter och grönkål (”sukuma wiki”).

Luhya

Landets andra största etniska grupp, luhya, representerar omkring 14 procent av befolkningenLuhya består i sin tur av omkring 18 subgrupper, där alla talar en egen dialekt av luhya-språket. Likt kikuyu ser luhya sina förfäder i bantufolken, men har traditionellt varit bosatta i landets bördiga, västra delar. Enligt egen muntlig luhya-tradition inflyttade de från dagens Egypten. Historiker menar att det istället finns mer som tyder på att luhya är en del av den stora bantuexpansionen, från västra och centrala Afrika. Precis som många folkgrupper, led luhya stora landförluster under kolonialtiden. Historiskt sett har luhya ägnat sig åt jordbruk i de fruktsamma, västra högländerna och ägnar sig fortfarande i regel åt odling av sockerbetor, vete och majs. I städerna är luhya i hög grad presenterade i arbetarsektorer.

Traditionellt för luhya är det centrala familje- och klanlivet. Polygami har praktiserats, men blir allt ovanligare och i synnerhet bland luhya som bor i städerna. Brudköp har historiskt sett betalats i form av boskap. Bland dagens luhya, där traditionen fortfarande lever vidare i vissa grupper, görs brudköpet med pengar. Även manlig omskärelse är en viktig rit i kulturen och markerar övergången från pojke till man. Många av dagens luhya-grupper är kristna, men att föra in element från traditionella, afrikanska religioner är alltjämt vanligt. Trots kristendomens utbredning i gruppen, är luhya-folket i regel mycket vidskepliga, med tro på andar och förfäder, och många ägnar sig åt häxkonster.

Sport är, precis som för befolkningen i Kenya i allmänhet, kanske synnerligen viktig för luhya. Ett av landets största, manliga fotbollslag – Abaluhya Football Club Leopards Sports Club (kort: AFC Leopards) – har sina rötter i luhya-folket och därför laget de sympatiserar med. Den största rivalen, Gor Mahia FC, associeras med “grannarna” luo-folket. Mat och musik är andra viktiga aspekter av kulturen. Ugali, den kompakta majsgröten som kokas till degknyten och kanske är något av regionens paradrätt, heter på luhya-språket obusuma. Bland folket är obusuma en traditionell maträtt som äts till det mesta och ofta.

Luo

Luo-folket är Kenyas tredje största grupp och utgör cirka tretton procent av hela befolkning. Klassiskt, kenyanskt “luoland” håller till i väster, insprängt bland en rad bantufolk, kring Victoriasjöns banker och kringliggande områden. Luo-språket härstammar från de nilotiska språken, och luo-folket i Kenya är en subgrupp till den större gruppen luo som breder ut sig i flera afrikanska länder: Sydsudan, Etiopien, Uganda, Kongo-Kinshasa och Tanzania. Till dagens Kenya började luo-invandringen för omkring 500 år sedan. Under kampen för självständighet från Storbritannien företräddes många ur luo-folket inom politiska och fackliga rörelser. Luo anses utgöra stommen i kenyansk, politisk opposition, och representera ett politiskt motstånd.

Till skillnad från de flesta av Kenyas inhemska grupper, praktiserar luo traditionellt inte omskärelse av varken pojkar eller flickor. Initiativ till att få luo (och en rad andra folkgrupper) att omskära sina pojkar, för att förhindra spridning av HIV och AIDS, är vanligt. En kulturell övergångsrit inom luo är istället att man tar bort sex tänder från underkäken. Någonting speciellt för just luo-folket är att om en man dör, så tar antingen hans bror eller någon annan släkting över hans fru. Denna tradition börjar dock mer och mer försvinna. Vissa traditionella, kulturella sedvänjor lever emellertid i högsta grad vidare, såsom familje- och klanlivet. Tero buru är en särskild ceremoni inom luo som praktiseras när någon dör. Ceremonins dramatiska och unika karaktär är en manifestation över sorgen när en älskad dör. I likhet med både kikuyu och luhya, har luo-folket kristnats över tid.

Luo-folket finns representerade i de flesta områden i samhället: som fiskare och jordbrukare på landsbygden, som arbetare i städerna och som studenter och forskare på universiteten. Detta gör att man ser deras inflytande inom ekonomi, politik och affärsverksamheter. Kända personer ur luo är landets första vice-president Jaramogi Oginga Odinga, samt hans son Raila Odinga som var premiärminister mellan 2008 och 2013. Efter valet 2017 såg många Raila Odinga som “folkets president”, då han förlorade mot Jomo Kenyatta d.y. Även USA:s förra president Barack Obamas far, Barack Obama d.ä., kom från luo.

Likt ”grannen” luhya, har luo stolta traditioner inom och brinnande intressen för musik och sport. Luo-sånger har särskilt influerat den inhemska musikstilen benga, som spridit sig till många andra grupper. Även instrumentet nyatiti (åttasträngad gitarr) kommer från luoGor Mahia FC, Kenyas mest framgångsrika herrlag, med 16 titlar i den kenyanska ligan, har sitt ursprung i luo-kulturen och är det självklara laget för luo-folket att supporta. Mahia betyder ”magi” på luo-språket. Vidare, vad gäller matkulturen, är fisk med ugali klassisk luo-mat.

Kalenjin

Kalenjin, Kenyas fjärde största folkgrupp, utgör omkring tolv procent av befolkningen. Kalenjin utgörs egentligen främst av tio, närbesläktade subgrupper, istället för att representera en enhetlig grupp. ”Undergrupperna” nandikipsigiselgeyomarakwetpokottugensabaoutterikinjems och
sengwer – talar något skilda dialekter av samma språk, men med många liknande ord. Språket går under paraplybegreppet kalenjin, eller nandiKipsigis, som är den största gruppen inom kalenjin, talar till exempel även språket kipsigis.

Kalenjin har historiskt sett främst hållit till i Rift-Valley-området och de västra högländerna, och härstammar från nomadiska niloter. Från tidiga boskapskötare, är kalenjin i dag främst jordbrukare, men kipsigiserna ägnar sig fortfarande i huvudsak åt vallning.

Identiteten kalenjin uppkom egentligen inte förrän mot 1940-talet; tidigare hade de bara kallats “den nandi-talande gruppen” eller dylikt. Under andra världskriget deltog många unga män ur kalenjin och kallade sig själva då för kale eller kole. Begreppen syftar till riten att ärra en soldat på armen eller bröstet efter att han dödat en fiende. Radioprataren John arap Chemellan, från nandi-gruppen, använde under sina krigsrapporteringar orden ”kalenjin” och “kalenjok”– singular- och pluralform för “Jag berättar för dig/er”. Dessa plockades upp av soldater i arméer och elever på skolor, och blev identitetsbyggande. I synnerhet tog 14 pojkar på Alliance High School det på allvar när de skapade en ”kalenjin-klubb”. Skolan dominerades annars av kikuyu-elever, och pojkarna kom från minoriteter inom det som sedan skulle identifieras som kalenjin. Begreppets användning breddades bara ytterligare under 1950-talet.

Det världskända, omtalade “kenyanska löparundret” är i mångt och mycket ett kalenjin-fenomenKalenjin brukar kallas “the running tribe” (”den springande stammen”) och kan skryta med många förstaplatser, medaljer och rekord inom lång- och medel distanslöpningen. Kenyas första OS-guld på 1500 meter togs under spelen 1968 av nandi-födda Kipchoge Keino. Drygt 30 procent av alla OS-distansmedaljer har sedan dess gått till kenyanska män – över 90 procent av dessa till någon ur kalenjin.

Männen har dominerat löpningen då kvinnor av många fortfarande anses ska sköta om hemmet. Men kvinnorna är inte sällsynta. Tegla Loroupe från, undergruppen pokot, är flerfaldig maratonvinnare och faktiskt den första afrikanska att vinna New York Marathon. Ett annat exempel är Helen Kimango, ur elgeyo, som var en framgångsrik medeldistanslöpare främst under 80- och 90-talet. Förutom inom löpningen, har kalenjin även haft stort politiskt inflytande. Landets hittills längst sittande president (1963-2002), Daniel arap Moi kommer från subgruppen tugen kalenjin. Fortfarande har många vid makten härkomst från kalenjin.

Traditionell religion inom kalenjin centreras kring en gud, Asis eller Cheptalel. Under Asis finns Elat som kontrollerar åskan och blixten. Få inom kalenjin praktiserar emellertid traditionell religion i dag, utan de flesta erkänner sig antingen till kristendomen eller islam. Inom kristendomen är stora kyrkor som den kenyansk-anglikanska och romersk-katolska störst. Muslimer, som är störst bland kustbefolkningen, har färre representanter inom kalenjin. Omskärelse på pojkar praktiseras inom nanditugenkeiyomarakwetsabaotterik och kipsigis, och är fortfarande en viktig övergångsrit. Även kvinnlig omskärelse är till viss grad fortfarande en kulturell norm, men alternativa riter har bland vissa lyckosamt introducerats, bland annat till kalenjin-grupper i Rift Valley-provinsen.

Kamba (även akamba)

Kenyas femte största folkgrupp, drygt elva procent av den totala befolkningen, är den bantutalande kamba (eller akamba). Vissa menar att de kom från norr under 1200-talet och bosatte sig i områden norr om Mount Kenya, tillsammans med andra centralt belägna, bantutalande grupper. Under 1500-talet rörde de sig allt mer söderut, in mot bergets bördigare jord. Traditionellt har de hållit till i det halvtorra området, öster om Nairobi, ner till Tsavo(sydöst), och upp till staden Embu i centrala Kenya.

Kamba-folket var tidigt framstående handlare, och opererade från östra Victoriasjön till nordöstra Turkanasjön. Då deras eget lågland var sämre för odling, blev det snabbt skickliga att förhandla med andra grupper, kikuyuer och massajer, om mat i utbyte mot elfenben, öl, vapen och hantverk. Än i dag är kamba kända för sina vackra, utsmyckade prydnadsföremål i trä och lera, och flätade korgar. Detta hantverk säljs runt om i landet.

Vid 1700-talet, när torkan slog ut betesmarken för deras boskap, etablerade de sig i kustområdet, och fortsatte vara utmärkande inom handeln. I kuststäderna bor det fortfarande många från kamba. När araberna återigen tog kontroll över handeln under 1800-talet agerade kamba mellanhänder mellan de arabisk-swahiliska köpmännen, och de inhemska folkgrupperna. Fortfarande arbetar många från kamba-folket inom affärsvärlden, men de återfinns i de flesta samhällsområden, från jordbruket till politiken. Under första världskriget såg och utnyttjade britterna kamba-folkets militäriska förmågor, och inkallade dem som soldater i armén.

Kamba präglas traditionellt av ett klansamhälle. Övergångsriter för både pojkar och flickor är sedvänjor, där omskärelse är en av dem. Familjelivet är centralt och man gör liten skillnad på de egna barnen och bror- och systerbarn. På landsbygden är pappan familjens huvudsakliga ekonomiska försörjare, men mamman är den som sköter hela hemmet och odlar grödorna (majs, hirs, sötpotatis, bönor, grönsaker etc.) och har ansvar för huset, maten och barnen. Namngivningen av nyfödda är en speciell ceremoni inom kamba. Klassiskt är att de förstfödda barnen får mor- och farföräldrarnas namn för att, vid fler än fyra barn, därefter döpas efter andra släktingar. Ibland ges de även namn efter vädret, eller yttre förhållanden, från tidpunkten vid deras födsel. Mumbua (för flickor) och Wambuma (för pojkar) betyder att de föddes under regnperiod. Nduka (för flickor) betyder att hon är född på morgonen och Kioko (för pojkar) på natten. Beskrivande smeknamn är också vanligt, för att visa föräldrarnas förhoppningar vid barnets födsel – Mutongoi (ledare) eller Mumbe (vacker).

Likt kikuyu har kamba tillbett den moneteitiska guden Ngai på Mount KenyaAsa är ett annat namn på guden, och traditionellt har andar och förfäder varit slående inslag i den religiösa traditionen. I dag är de, likt större delen av Kenyas befolkning, kristna. Förutom kamba-folkets stolta tradition inom hantverkets konst, har dans och musik en betydande del i kulturen – inte minst vid ceremonier som bröllop, födslar och högtider. Polyrytmiska trummor och spektakulär dans – akrobatiska skutt och volter – är kanske den häftigaste manifestationen av kamba-kulturen. Kamba har också speciella sånger för olika sysslor – “Ngulu Mwalala” kan höras när de gräver i jorden. En klassisk, kamba-maträtt är isiyo, eller kitheli, som består av majs och ugali, blandat med bönor eller ärtor. Kött från get och kyckling, samt egenodlade bananer, apelsiner, mango, kål och grönsaker är vanligt att äta i östra Kenya där många från kamba bor.

Massaj

Trots att de utgör mindre än en procent av landets totala befolkning, är massajerna ansiktet utåt för Kenya, och Östafrikas, etniska grupper. Med långa spjut i händerna och utsmyckade kroppar har massajerna tagit turistnäringens PR-bilder i ett stadigt grepp. Att besöka en massajby och få guidning av en lokal massaj är vanliga turistattraktioner både i Kenya och i grannlandet Tanzania. Detta rykte och denna status har massajerna fått genom att hålla fast vid sin kultur och sina traditioner. Dessa har, i stort sett, sett likadana ut genom århundradens gång – trots landets utveckling och förändringar, med utbildning, teknik och västerländskt inflytande. Uppmärksamheten har även till viss del kommit med närheten till de stora nationalparkerna som kryllar av turister.

Massajerna bor i södra Kenya och norra Tanzania – den sammanlagda boendeytan uppgår till 160 000 km². I Kenya håller de till i halvtorra och torra områden, längs med Rift Valley. Exakt hur många massajer det finns är oklart dels eftersom Tanzania inte räknar sin befolkning utifrån etnicitet och dels för att de kan röra sig mellan landsgränserna (den enda etniska folkgrupp i Kenya med detta privilegium). De beräknas emellertid uppgå till drygt en miljon (cirka 840 000 i Kenya och 300 000 i Tanzania).

De är ett klassiskt boskapsskötande och semi-nomadiskt folk, även om många i dag övergivit just den kringflyttande biten av kulturen. Vissa massajer har på senare år tagit arbete inom turistnäringen, men majoriteten fortsätter att leva enligt traditionell kulturMånga massajer lever fortfarande i fattigdom, och under mycket enkla förhållanden. Massajernas språk är det nilotiska maa, men de flesta talar även swahili. En subkultur, och nära besläktad fokgrupp till massajerna, är samburu-folket. De talar ett likartat språk och har många gemensamma referenspunkter med massajkulturen.

Vid en titt i backspegeln kan man se att massajerna troligen anlände till landet omkring 1400-talet, från norra Afrika. De vandrade söderut, längs Nildalen, för att till slut nå norra Kenya. Klassiskt massajterritorium i dag är i landets södra delar. Hit tog de sig genom att korsa landet och övermanna varje inhemsk folkgrupp som kom i deras väg. När de nådde norra Tanzanias gräns omkring slutet av 1700-talet hade de lagt en enorm yta under sig: från Mount Marsabit i norr och nästan hela Rift Valley-området. Denna blev bara större och kom att sträcka sig till Dodoma i centrala Tanzania. Dessa enorma förflyttningar gör massajerna till den mest sydliga av de nilotiska grupperna. Under 700- och 1800-talet såg massajerna sina glansdagar. De växte sig i enorma antal och bredde ut sig med sina enorma hjordar.

I slutet av 1800-talet drabbades massajerna emellertid av enorma tragedier: dödliga epidemier förintade större delen av deras boskap, som följdes av enorm torka. Halva massajgruppen, med djur, försvann och eländet tog inte slut med det. Britterna la kort därefter beslag på två tredjedelar av massajländerna, för att omvandla till marker för nya bosättare och öronmärka som nationalparker- och reservat. Flertalet av dagens nationalparker- och reservat ligger på tidigare massajområden, däribland AmboseliSamburuLake Nakuru och Tsavo i Kenya, samt Lake ManyaraNgorongoro och Tarangire i Tanzania. För att inte tala om ländernas två flaggskeppsparker – Masai Mara i Kenya och Serengeti i Tanzania – som var ett enormt massajterriorium.

Massajernas kultur är en stolt sådan – patriarkal, med stark klan- och åldersstruktur, där olika åldrar innebär olika plikter att förhålla sig till. Det är först och främst den äldre som man ska lyssna på och lära av. Som massaj föds man i en av världens sista, stora ”krigsstammar”. Massajkrigarna är stoltheten, och deras främsta uppgift är att skydda boskap och familj från utomstående hot. Hemmen, som krigarna ska skydda, är cirkulärt ordnade, med skyddande stängsel, för att stänga ute lejon och andra vilda djur. En massajpojkes öde är att bli just krigare (moran), som sker gradvis genom att han blir äldre och genomgår riter och ceremonier (omskärelse som en av dem). Könsrollerna bland massaj är traditionella: massajkrigarna vaktar, massajpojkarna vallar boskapen och kvinnorna sköter hemmet och barnen, bär vatten, hämtar vedträn, mjölkar korna och lagar mat. Det är även kvinnorna som tillverkar bostäderna (inkajijik), som påminner om en brödlimpa till formen, av lera, halm, gräs, kvistar samt kodynga- och urin.

Massajkvinnornas roll är undergiven och kuvad. En massajkvinna har inga arvsrättigheter och ses inte som en permanent medlem av familjen eftersom hon ska giftas bort. Traditionellt könsstympas en massajflicka vid elva-tolv års ålder, för att sedan giftas bort, i utbyte mot boskap, för att stärka familjens ekonomi. Detta gör att mindre än 20 procent av massajflickorna får chans till skolgång. Bland de som börjar i skolan går få flickor klart primary school och ännu färre läser vidare i högre klasser och utbildningar. Giftermålet är viktigt i massajkulturen, för båda familjers räkning, och polygami är inte ovanligt. På landsbygden är äktenskapen fortfarande arrangerade där varken bruden eller brudgummen har mycket att säga till om, utan äktenskapets parter bestäms av den äldre.

Massajernas kulturyttringar och fysiska attribut är vida kända. Utöver sitt, kanske något överdrivna och överspelade, rykte som krigare är massajerna även kända för sina färggranna kläder och spektakulära utsmyckningar. Mest klassiskt är kanske shuka – de röda lakan som de sveper in sina långa, spänstiga kroppar i. Halsen, armarna och huvudet pryds med pärlsmycken. Örhängen av metallringar i långa, utsträckta öronsnibbar är helt i enlighet massajernas skönhetsideal. Barfota, eller med fötter beklädda i tunna sandaler av koskinn, vallar de sina hjordar. Massajkvinnor brukar raka av håret samt ta bort underkäkens två framtänder.

Dans, musik, rytmer och sånger är viktiga inslag i massajkulturen. Det klassiska höga ”massaj-hoppet” (som brukar figurera på turistbilder) utför massajkrigarna och kallas för adamu (“hoppande dans”). En stor, viktig ceremoni och festlighet är eunoto – där pojkarna går från ett relativt bekymmerslöst vallande liv, till att bli moran (massajkrigare).

Precis som det mesta i kulturen, centreras även matvanorna kring boskapen: de äter köttet och dricker både mjölken och blodet. Allting ska användas: huden går till kläder, skor och dylikt, och avföringen till husen. Tjurar, oxar och lamm slaktas vid särskilda ceremonier. En massajmans rikedomar mäts i barn och boskap – ju fler och större, desto bättre. Just boskapen har massajerna ett särskilt band till – de tror sig vara satta på jorden av gud för att sköta om djuren. Massajerna är monoteistiska i sin tro och har tillbett guden Enkai (Engai) enligt tradition. De flesta massajer i dag är kristna; en minoritet är muslimer.

Massajernas framtid är emellertid relativt oviss med modernitetens framfart som eroderar bort mer och mer från kulturen.

     Kenyas befolkning: etniska förhållanden och konflikter

Det största problemet med att ena Kenyas befolkning har varit de etniska slitningar, som egentligen inte existerade i någon större utsträckning förrän britterna kom. Tribalism (att en särskild folkgrupp gynnas) fick sin början i och med kolonialtiden under början av 1900-talet. För att stärka sin egen makt, skapade britterna motsättningar de inhemska grupperna emellan och spädde på konflikterna. I synnerhet blev en sådan, av britterna överdriven, konflikt den mellan de största grupperna kikuyu och luyha. Britterna såg de inhemska gruppernas respektive storlek som ett potentiellt hot och tyckte då att det var säkrast att vända dem mot varandra istället. Under britternas styre blev även folkgruppernas vistelserättigheter inskränkta då de enbart hade tillåtelse att bo inom vissa, bestämda områden. Särskilt kikuyu blev marginaliserade under britterna vilket sporrade dem att bli den ledande gruppen i upproret som föranledde självständigheten. Även massajerna fick lida stora förluster av land under britterna som i dag är några av landets största turistmagneter i form av nationalparker- och reservat.

Förutom inflyttade britter och araber, har Kenya en relativt stort indisk grupp. Dessa ser sina rötter från början av 1900-talet när stor arbetskraftsinvandring ägde rum från brittiska Indien för byggandet av East African Railway – den tågsträcka som drogs från Nairobi till det västra grannlandet Uganda. De tog senare upp andra jobb men fick utstå illa behandling, både från britterna och till viss del även från de inhemska folken, som ledde till att många efter självständigheten lämnade landet.

Kikuyu, som landets tämligen överlägset största etniska grupp, har genom sitt starka politiska inflytande sedan självständighetskampen haft störst inflytande på landets politik. Tre av landets totalt fyra presidenter har varit kikuyu (kalejnin Daniel arap Moi som undantag). Landets tribalism har följt med ända in till de finaste, politiska rummen där många ministerposter har getts till någon med samma folkgruppstillhörighet som sittande president. Även när kenyanerna går till val är det till stor del kandidatens etniska härkomst som bestämmer namnet på valsedeln.

Under början av 1990-talet ägde de blodigaste, etniska konflikterna i landet rum sedan mau-mau-rebellernas härjande. Under en ettårsperiod, mellan slutet av 1991 och 1992, förlorade minst 1000 kenyaner livet och 200 000 tvångsförflyttades. Landet hade under de senaste decennierna fått erfara sällsynt lugna förhållanden, och innan konflikterna bröt loss levde folkgrupperna i någorlunda harmoni och lugn och ro. Även giftermål grupperna emellan var inte ovanligt. Detta började gradvis förändras. Länge hade enpartistaten Kenya och president Moi lyckats blidka den etniska valkretsen, men mot slutet av 80-talet när fler kritiska röster började riktas mot regeringens repressiva metoder, även från internationellt håll. Moi fick vika sig och landet övergick till ett flerpartisystem 1992.

Moi vann valet men konflikterna hade redan dragit igång. Kalenjin attackerade kikuyu, luhya och luo – jagade bort dem från deras marker och brände deras hem. Många menar att politikerna – och Moi själv – bidrog till att elda på spänningarna genom att utlova land till kalenjin. Moi hade även talat om enpartisystemet som i princip det enda sättet att behålla freden och lugnet i landet. Orsakerna bakom konflikten sträckte sig längre bak i tiden, till Kenyatta d.ä.:s styre, och var mångbottnad då den handlade både om det politiska spelet med platser i parlamentet och faktiska landområden. Motsättningar och misstankar såddes grupperna emellan i och med flerpartisystemet. Kalenjin var rädda att förlora makt och mark, och de blodiga sammandrabbningarna tvingade hundratusentals icke-kalenjier att lämna sina hem i Rift Valley-området. Regeringen förnekar givetvis all inblandning i konflikten. Vid valet 1997 ägde ytterligare etniska konflikter rum, denna gång i kustområdet Likoni där staden Mombasa ligger.

Innan och under landets senaste val 2017 slog det återigen politiska, etniska gnistor i landet. Bland annat protester från oppositionen skapade stora oroligheter i Nairobi med sammandrabbningar mellan polisen och motdemonstranter. Oppositionen var för luon Raila Odinga som landets nya president – istället vann återigen kikuyun Uhuru Kenyatta. Vid valet användes hashtaggen #TribelessyouthKE – ett initiativ lanserat av unga kenyaner som var trötta på landets ”stamkultur”, och konsekvenserna den får på politiken och för befolkningen. Trots att dessa tankesätt och traditioner är så inkorporerade i hela samhällets uppbyggnad, och dagens politiker förmodligen är omöjliga att få på andra tankar då de använder dem för sin egen vinning, är många unga kenyaner vid gott mod att den nya generationen kommer att bryta tribalismens bojor. De menar att Kenya egentligen bara består av två grupper: rika och fattiga.

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

Datum för avresa

År
Månad
Dag

2019-06-12T08:34:26+00:00