Kenyas Ekonomi

Kenyas ekonomi – störst i Östafrika

Kenya står för den ledande rollen i Östafrika och utgör navet själva vad gäller ekonomi, näringsliv och transport i regionen. Landet ligger även topp tio över största ekonomier i Afrika söder om Sahara. Till detta har Kenya i dag en av hela Afrikas mer innovativa ekonomier, med stora marknader både inom energitransport och ICT (informations- och kommunikationsteknologi), förutom jordbruket som fortsatt är landets ekonomiska medelpunkt.

Trots denna position i regionen har Kenya så mycket mer ekonomisk potential än vad som i praktiken fallit ut. Under perioder har utvecklingen stagnerat till följd av dåliga politiska beslut, korruption, mutor, tribalism (en eller flera befolkningsstammar favoriseras) etc. Under 2000-talet togs vissa ansatser till att stävja korruptionen. Reformerna gav vissa positiva effekter – exempelvis återvände utländska investerare efter kriserna under 80-och 90-talen – men korruptionen har fortfarande inte lämnat systemets kärna. Även det nyckfulla vädret med oregelbundna regn och långa perioder av torka har hållit tillbaka landets ekonomiska utveckling.

För att alltid räknats till låginkomstländerna (tidigare: utvecklingsland, “u-land”) klassas Kenya sedan 2014 som ett medelinkomstland, efter att ha passerat en ekonomisk tröskel baserat på BNP per capita (BNP delat på befolkningsstorleken). BNP (förkortning av bruttonationalprodukt) är värdet på de varor och tjänster som produceras i ett land under ett år, och ett mått på ett lands ekonomiska tillväxt. Det var i huvudsak Kenyas växande jordbruk och produktions- och fastighetssektor som drev igenom förändringen.

Många har dock uttryckt oro att bistånden till landet, med den nya statusen, ska minska då låginkomstländer i högre grad prioriteras framför medelinkomstländer. Förändringen har nämligen inte inneburit att den kenyanska befolkningen som genom ett trollslag fått det bättre och att landets ekonomiska problem försvunnit. Fortfarande lever mer än 20 procent, ungefär elva miljoner av landets uppskattade 50 miljoner, under extrem fattigdom och på mindre än två amerikanska dollar om dagen. Kenya har förvisso en växande, urban och välutbildad medelklass, med många nyföretagare, och relativt stadig tillväxt, men ungefär hälften av människorna i landet lever fortfarande under mycket knapra förhållanden. Arbetslösheten och undersysselsättningen tros ligga på ungefär 40 procent, men exakta siffror är svåra att hitta.

     Kenyas ekonomi – en översikt över modern tid

Som kolonialland under britterna visade Kenyas ekonomi typiska drag av låginkomstland: jordbruksdominerat, övertag av utländskt kapital i landet, dålig utveckling inom industrin och starkt beroende av export av primärprodukter (naturligt, till exempel odling) och import av kapital och konsumtionsvaror (fabrikstillverkat). Britterna drömde om att göra de bördiga, kenyanska högländerna till “white man’s land”. Den inhemska befolkningen alienerades och drevs bort från sina egna marker och många tvingades uppehålla sig i områden sämre lämpade för jordbruk och odling. Sedan självständigheten 1963 har Kenyas ekonomi präglats av upp- och nedgångar. I synnerhet såg ekonomin en av Afrikas mer imponerande tillväxter under 60- och början av 70-talet, som delvis kan förklaras av omvärldens gynnsamma kaffepriser. Mellan åren 1963 och 1980 dominerades landets export av tre stora områden: te, kaffe och turism.

Under 70-talets senare halva, och under 80-talet, ökade inflationen (minskning av penningvärdet) och tillväxten sjönk. 1980-talet präglades både av torka, som i sin tur påverkade jordbruksproduktionen, och politisk instabilitet. 1991-1993 såg landet den sämsta ekonomiska situation i sin moderna historia: tillväxten stagnerade och jordbruksproduktionen sjönk drastiskt. Inflationen nådde rekordsiffror på 46 procent 1993. Den höga inflationen berodde på ett överskott av pengar i landet och låg efterfrågan. Den kenyanska shillingen hade även tappat drastiskt i värde med svagt investerarförtroende i och med det tumultartade läget i landets politik. Kenya drabbades dessutom av en valutaväxlingskris som gjorde att utländska hjälporganisationer drog sig tillbaka. Till detta kom en lång torka som tvingade regeringen att rikta om de ekonomiska tillgångarna mot biståndsimport för att hjälpa den svältande befolkningen. Flera svåra torkor skulle komma att drabba landet under kommande decennier.

Efter 1993-års rekordusla, ekonomiska läge tog regeringen, med Moi vid makten, initiativ till att liberalisera ekonomin genom privatisering av den offentliga sektorn. 1995 privatiserades bland annat det då statligägda, flygbolaget Kenya Airways. Kenyas Office of the Auditor-General (en självständig, inom konstitutionen reglerad, befattning med uppgift att granska statliga organ) gick hårt åt regeringens misskötsel av statliga bolag. Deras lösning pekade alltid åt privatisering, som regeringen så till slut gick med på. Huvudanledningarna till privatiseringen var att minska skattebördan, utveckla den privata sektorn (som i förlängningen skulle generera vinst), bredda tillgången till rikedomar och öka intäkterna för den medellösa regeringen. Liberaliseringen av ekonomin hade redan börjat under 80-talet. I ett fattigt land som Kenya är dessa mål emellertid problematiska att uppnå och landets privatiseringsprocess har mött mycket kritik.

Det ledde dock nästan omgående till något bättre tider. Inflationen sjönk och landets BNP gick upp igen, genom att kaffe- och te- och trädgårdsodlingar började gå bättre – likaså turismen och annan typ produktion. Mitten av 90-talet bjöd på goda skördar, för att, åren innan millennieskiftet, återigen präglas av oregelbundna regn och torka. Tillväxten stagnerade med vädret som skadade skördarna och transportläget i landet. Under slutet av 90-talet och början på 00-talet var förhållandena mellan Kenya och IMF (International Monetary Fund – Internationella valutafonden) och andra internationella organ frostiga. IMF drog 1997 helt tillbaka sitt stöd under tre års tid. 2000, när Kenya gick med på att möta FN-organets krav, återinfördes stödet. Andra internationella, ekonomiska stöd återvände till landet vid regeringsbytet 2002.

Under 00-talet fortgick privatiseringen, bland annat av Kenya Commercial Bank, Telkom Kenya och Kenya Railways.  En anti-korruptionslagstiftning samt PRGF (The Poverty Reduction and Growth Facility) antogs i landet, i enlighet med IMF. Efter den svaga starten på det nya millenniet, blev ekonomin starkare mot mitten av årtiondet med en tillväxt på fem procent. 2008 drabbades Kenya, precis som resten av världen, av den globala finanskrisen, och även av en omfattande torka – tillväxten i landet var då så låg som 1,5 procent. Sedan dess har landets BNP återhämtat sig och mellan åren 2011-2015 stadigt befunnit sig mellan fyra och sex procent. Med det instabila, politiska läget i landet under 2017 såg landets BNP återigen en nedgång – från 5,8 procent 2016, till 4,8 procent 2017. 2018 spås ekonomin växa till 5,5 procent, till följd av bättre väder och ett lugnare politiska läge sedan valresultatet.

     Kenyas ekonomi – huvudområden 

Jordbruket håller ungefär en fjärdedel av landets BNP i ett järngrepp, och ytterligare 27 procent jordbruksrelaterat bidrar indirekt till BNP:n genom kopplingar till andra sektorer. Jordbrukssektorn är emellertid så pass beroende av vädret att den, med landets ojämna regnmönster och stora, torra landområden, är ett ständigt osäkerhetsmoment. Utöver detta står jordbruket för 65 procent av landets export. Kenya är ledande i världen när det kommer till export av svart te. Förutom remitteringen som inkommer av kenyanerna som flyttar utomlands, är te landets största inkomstkälla från utländska valutor. Den kenyanska teproduktionen överlag (runt 400 000 ton år 2017) är den tredje största i världen – med enbart jättarna Kina och Indien framför sig.

Sockerbetor, majs, vete, ärtor, ris, bananer, potatis etc. är annat som den kenyanska landsbygdsbefolkningen rår över. Viktigt att notera är att landsbygden och jordbruket inte bara är landets ekonomiska nav, utan absolut livsnödvändiga för den kenyanska befolkningen. Förutom te är kaffe, kryddor, trädgårdsodling (bönor, lökar, kål, sockerärtor, avokador, mangos, passionfrukter och blomman pyrethrum (där Kenya är en av de världsledande) är viktiga exportvaror.
Kanske okänt, och något oväntat, för utomstående att Kenyas största exportvara efter te, kaffe och kryddor är snittblommor. Bland stora exporter hör mineralbränslen (inkluderat olja), grönsaker, frukt, nötter, kläder, tobak etc. Vad gäller importen till Kenya består den främst i maskin- och transportutrustning, motorfordon, järn, stål etc. Från Sverige importerar Kenya mestadels papper, maskiner, medicinsk utrustning och fordon. Den kenyanska exporten till Sverige består främst i just te, kaffe, snittblommor och frukt.

Fabrikstillverkningen är nära sammankopplad med jordbruket. I Kenya utgör tillverkningen ungefär tio procent av landets BNP – vilket får anses lågt för ett medelinkomstland där siffran brukar ligga på drygt 20 procent. Överlag har fabrikssektorn de senaste åren vuxit långsammare än ekonomin i stort. Trots att Kenya är ledande inom regionen växer de andra ländernas – Tanzania, Uganda, Rwanda etc. – tillverkning sig snabbare.

Transport, kommunikation och infrastruktur är en annan stor ekonomisk sektor i landet och står för omkring elva procent av BNP:n. Sedan millennieskiftet har transport och kommunikation varit en av de sektorer som vuxit sig snabbast i landet, men många kenyanska vägar är fortfarande i stort behov av underhåll.
En förlängning av kommunikationssektorn, och som i dag blivit en egen i den teknologiska världen, är den dynamiska telekommunikationen, med mobil- och internettjänster. 2016 stod ICT-sektorn för sju procent av landets BNP. Safaricom är landets ledande mobiloperatör med tjänster som telekommunikation, bredband och, givetvis, mobilnät.

Den mobila betaltjänsten M-Pesa (lanserad av Safaricom i Kenya och Vodacome i Tanzania) är ett smidigt sätt för kenyaner att utföra betaltjänster via SMS från mobilen, och har varit en framgångssaga sedan den kom 2007. M-pesa (M:et står för mobil och pesa är swahili för ”pengar”) tillåter användarna att föra över pengar till ett konto på mobilen som de sedan kan utföra sina transaktioner från. 2016 hade tjänsten 30 miljoner användare i tio länder och slog rekord med sex miljarder transaktioner under året, med en annan toppnotering av 529 transaktioner i sekunden. Enligt siffror har två procent av de kenyanska hushållen lyfts ur fattigdom med hjälp av mobilbetalningstjänster.

Turistnäringen är ytterligare en betydande del av Kenyas BNP, med runt tio procent. Näst remitteringen från utflyttande kenyaner, te och kaffe genererar turismen enorma intäkter från andra länder. Terrorism och oroligheter i landet, och vid gränsen till Somalia med jihadistgruppen al-Shabaab, har dock sett sin beskärda del i de senaste årens nedåtgående turism i landet. I synnerhet gällde det åren 2011-2015 då flertalet terrorattacker ägde rum i Kenya. På Westgate Shopping Mall i huvudstaden Nairobi år 2013 förlorade minst 67 människor livet, och under attacken på Garissa universitet 2015 dog 148 människor.

Dessa fasor slog givetvis hårdast mot alla de människor som direkt och indirekt drabbades, men även ur krass, ekonomisk synvinkel mot turismen som hade en tillbakagång under ett par år. 2016-2017 blev bättre år och turismen gick faktiskt, något oväntat, upp under 2017. Tillsammans med landets växande byggbransch berodde landets tillväxt 2017, som i övrigt var ett instabilt år, till stor del på turismens “come back”.

     Kenyas ekonomi – den östafrikanska gemenskapen

Den 30 november 1999 återupplivades den östafrikanska gemenskapen (EAC – East African Community) genom att ett avtal mellan Kenya, Tanzania och Uganda undertecknades. Unionen grundades första gången 1967 men föll samman ett decennium senare, för att alltså drygt tjugo år senare åter se dagens ljus. År 2007 gick även länderna Rwanda och Burundi med i samarbetet, och 2016 anslöt Sydsudan.  

EAC-samarbetet vilar på en rad pelare, däri ekonomiska milstolpar. Customs Union, som antogs 2005, ska innebära fri handel av varor och tjänster i regionen. 2010 godkändes den andra milstolpen, Common Market, som avser stimulera tillväxt och utveckling i regionen med fri rörlighet av varor, tjänster, människor, arbetare, kapital etc. 2013 togs beslutet för en gemensam valuta inom regionen som ska bli verklighet inom tio år – The Monetary Union.
Liksom EU:s bildande efter andra världskriget, är EAC i mångt och mycket ett fredsprojekt för att säkerställa säkerheten i regionen. EAC:s tidigare ”statsminister” Shem Bageine menade att samarbetet är absolut nödvändigt och att om en sådan union existerat vid tidpunkten hade exempelvis folkmordet i Rwanda aldrig kunnat äga rum.

        Kenyas ekonomi – mycket potential

Med sin unga befolkning (mer än 40 procent är under 15 år!), innovativa, växande privata sektor, attraktiva exportvaror, förbättrade infrastruktur, nya konstitution (från 2010), hårt arbetande folk och den ledande roll i EAC, besitter landet Kenya all potential och möjlighet att bli en av Afrikas verkliga framgångssagor. Men fortfarande tornar många allvarliga bekymmer upp sig: det politiska styret, korruption, fattigdom, ojämlikheter, glappet mellan arbetsmarknaden och skolornas utbildning och klimatförändringar. Tiden när landets tillväxt faktiskt, på riktigt, börjar förvandla livet för den enskilda medborgaren kommer att bli det viktigaste som hänt Kenyas ekonomi.