Kenyas Historia

Kenyas historia

Kenyas historia har präglats av mäktiga folkvandringar, uppblandningar av kulturer, språk och fruktbara handelsvägar. Landets historia är också fylld av slavhandel, imperialism, kolonialism, blodiga uppror och politisk instabilitet. Med stora penseldrag kan landets historia delas in i fyra perioder: tidig historia, kolonialism, självständighet och post-självständighet.

     Tidig historia: “Mänsklighetens vagga”

Östafrika är hem till några av de första civilisationerna i världshistorien. Regionen är en av de äldsta att bära spår av den tidiga människan och det är inte för intet som den under lång tid gått under namnet “mänsklighetens vagga”. Kenya, som en del av Östafrika, är ett land som bär på urgammal och intressant historia – långt före både araberna och européerna hittade dit. Den mest fascinerande aspekten av Kenya är förmodligen den färgstarka palett av folkgrupper, traditioner och språk som tagit form under historiens gång och som i högsta grad fortfarande präglar den kenyanska kulturen. Landet består i dag av drygt 40 etniska grupper och än fler om man räknar alla undergrupper. Den största folkgruppen, kikuyu, utgör 22 procent av landets befolkning. Kikuyu härstammar från de bantutalande folk som slog sig ner i området under det sista århundradet f.Kr.

     Tidig historia: Swahili 

Swahili, ett av Kenyas officiella språk, har historiskt sett utgjort en viktig del i hela regionens, och i hög grad Kenyas, utveckling och framväxt. Swahilin, både som språk men kanske framför allt som kultur, fick sin början när araberna kom under 700-talet e.Kr. De anlände med monsunvindarna och lade till längs den östafrikanska kustremsan. Den arabisk- swahiliska dominansen i regionen var sedan ett faktum under mer än ett halvt årtusende. Denna omfattande historiska epok finns det spår av än i dag, med många arabiska låneord i swahilin. Själva ordet ”swahili” kommer från arabiskans sawahil, som betyder kust.

     Tidig historia: Folkvandringar 

Kenyas tidiga historia hör i mångt och mycket samman med hela Östafrikas. Uråldriga skallar och fotavtryck har återfunnits i den östafrikanska regionen, bland annat vid Turkanasjön i norra Kenya. De många, olika folkvandringar som ägt rum till den östafrikanska regionen har varit en skapande kraft i utvecklingen av folkgrupper och kulturer som i dag är landet Kenya. De allra tidigaste folkvandringarna till Östafrika började för mellan 3000 och 5000 år sedan och utgjordes av kushitiska-talande bönder och boskapsherdar från norr, bland annat Etiopien. Många kulturella uttryck och traditioner praktiseras fortfarande av deras ättlingar, till exempel rendillefolket i norra Kenya.

Ytterligare en viktig folkvandring är den som började omkring det sista århundradet f.Kr, och som pågick ända fram till 1400-talet e.Kr. Bantutalande folk från Nigerdeltat i väst anlände och bosatte sig främst i områden kring Rift Valley. Tack vare deras färdigheter inom områden som agrikultur och järn- och stålarbete- och produktion kultiverades platserna och bosättningar etablerades. Bantuspråken mixades med andra språk och grupper, bland andra kushitiska språk samt med pygmébefolkningarna vid Afrikas stora sjöar (The Great Lakes). Bantufolken utvecklades till Afrikas största etnolingvistiska folkgrupp – någonting som de än i dag kan stoltsera med. Kenyas största folkgrupp kikuyu härrör från dem. Långt senare, under 1400- och 1500-talen e.Kr., kom nilotiska grupper från Västafrika, främst från nuvarande Sydsudan. Dessa var pastoralister – boskapsskötande nomader – och är anfäder till dagens massajer i söder, turkanafolket i norr och samburufolket som håller till i centrala Kenya. Inlandet präglades av stora folkvandringar medan kusterna fick andra influenser. Området som gick under namnet Azania, var redan under 400-talet f.Kr. en viktig handelsplats för bland annat grekerna.

     Tidig historia: arabiskt inflytande och handelsvägar

Handeln tycks ha tagit ordentligt fäste i regionen under det första årtusendet e.Kr. De handelsresande kom från Medelhavet, och senare från Persien och nuvarande arabiska halvön. Skeppen la till vid de östafrikanska kusterna omkring 700-talet och de nya människorna uppblandades snart med de redan bosatta. Araberna inrättade olika handelsportar- och vägar, och snart hade en omfattande swahilisk-kosmopolitisk kultur skapats. De arabiska handlarna tog även med sig islam som fortfarande är en stor religion i Östafrika. Zanj blev samlingsnamnet för kustområdet längs dagens Kenya och Tanzania (med ön Zanzibar). Handelsvarorna utgjordes av sådant som leopardskinn, sköldpaddsskal, noshörningshorn, elfenben samt slavar och guld till den arabiska halvön. Kommande, dryga 700 år var den muslimska världen i princip den externa influens som ensam präglade regionen.

     Tidig historia: europeiskt inflytande och slavhandel

Det var inte förrän i slutet av 1400-talet som den arabisk-swahiliska dominansen i regionen fick ordentlig konkurrens, då Portugal kom in i bilden. Portugiserna anlände till Afrika med drömmar om guld och rikedomar att föra med tillbaka till ett, av digerdöden, sargat Europa. De fann istället slavar. Portugiserna lade till vid Östafrikas kust och genom terror upplöste de, på trettio år, de rådande handelsvägarna och kuvade hela den östafrikanska kustlinjen. De tog området i besittning genom skräck och begärde underkastelse till Portugal. Under århundradena som portugiserna behöll kontrollen förändrades det sociala, politiska och ekonomiska landskapet fundamentalt. Den relativt fridfulla balansen som tidigare rått blev ett minne blott. Det långa, portugisiska herraväldet finns det spår av än i dag med influenser i arkitektur, seder och inte minst i språket. Swahilins ord för fängelse, gereza, stammar från portugisiskans igreja (kyrka) då forten som portugiserna uppförde innehöll både ett fängelse och en kyrka. På 1700-talet började portugisernas fasta grepp om regionen lösas upp och araberna återvände, denna gång från Oman. Återigen uppförde de mäktiga handelsvägar, som sträckte sig långt inåt landet, ända till Västafrika. Handeln i regionen växte sig så stor och fruktbar att sultanen av Oman både flyttade till och utsåg Stone Town på Zanzibar till huvudstad, istället för Muskat i Oman.

Tiden dominerades annars till stor av slavhandel som främst drevs av europeiska plantageägare på öar i Indiska Oceanen, såsom Mauritius och Réunion. Från det tropiska Afrika såldes sammanlagt 18 miljoner slavar mellan 1500 och sena 1800-talet – två miljoner av dessa från Östafrika. Ekonomin var beroende av import som endast kunde upprätthållas genom slavhandel. Under mitten av 1800-talet var den östafrikanska regionen ett stort slavcenter som hade sitt fäste främst på Zanzibar, men likväl påverkade hela den östafrikanska kustremsan. Så mycket som 50 000 människoslavar slussades årligen från Zanzibar.

Slaveriet hade tidigare utgjort en del av livet på den afrikanska kontinenten. Men den nya verkligheten, där slavarna blev en handelsvara mot import, innebar en radikal förändring i det sociala, ekonomiska och psykologiska livet på kontinenten. Detta har kommit att påverka hela Afrikas formande för all framtid.

     Kolonialism i Kenya: Brittiska Östafrika

Det var inte bara slaveriets fasor som nådde europeiska öron; berättelserna om Östafrikas landskap och jordar ökade intresset för och lockelsen till regionen. Under 1800-talet reste många upptäckare och äventyrslystna till de främmande områdena och tog sig, med varierande framgång genom de tuffa landskapen. Kulmen på 1800-talets europeiska övertagande av kontinenten nåddes i slutet av århundradet.

Åren 1884-85 träffades europeiska ledare i Tyskland på Berlinkonferensen för att bakom lyckta dörrar, utan någon afrikansk ledare på plats eller ens rådfrågad, bestämma Afrikas öde. Det europeiska övertagandet av landområdet som i dag är Kenya tog sin början 1885. Tyskarna gjorde sultanen av Zanzibars kustområden till ett protektorat. Senare, för att befästa sina territorier, gav tyskarna upp sitt inflytande på Östafrikas kust för att ensamma få Tanganyika (i dag fastlandet Tanzania). 1895 blev Kenya ett brittiskt protektorat och fick benämningen Brittiska Östafrika. Till en början hade britterna enbart kontroll över kusterna och kom inte åt andra områden som beboddes av krigiska folkgrupper som massajerna. När ett blodigt inbördeskrig utbröt mellan två massajgrupper, i kombination med sjukdomar och svält, kunde britterna till slut nå fram till förhandling. Genom massajländerna fick britterna tillåtelse att dra en järnväg från kuststaden Mombasa i sydöst till grannlandet Uganda i väst – The East African Railway. Britterna flyttade även sitt administrativa center från kuststaden Mombasa till ett mer tempererat område med floder och slätter – på massajspråket maa kallades platsen uaso nairobi (kallt vatten). År 1899 grundades Nairobi, som åtta år senare blev huvudstad. Massajerna fick brutalt bevittna sitt land bli beslagtaget och sina rättigheter inskränkta, då de enbart gavs tillåtelse att vistas i vissa bestämda reservat.

Under 1900-talet intensifierades den europeiska närvaron på kontinenten. Både brittiska och tyska kolonisatörer tog sig an infrastrukturen genom att bygga järnvägar och vägar för att underlätta för handeln. Det öppnades även sjukhus och skolor samt uppmuntrades till kristen mission från Europa. Kenyas gynnsamma klimat och bördiga högland lockade europeiska bönder och nybyggare. Kolonialprocessen blev emellertid avbruten av första världskrigets start 1914. Efter kriget återupptogs kolonisationen och Kenya blev officiellt en koloni under den brittiska kronan år 1920. Den vita befolkningen i landet blev under fyra decennier nästan tio gånger så stor – från 9000 år 1920 till 80 000 år 1950. Det stora, kriget hade emellertid sugit musten ur de flesta europeiska länders ekonomier och kolonisatörerna tvingade därför kolonierna att betala för sig.

     Kenyas självständighet

Ju starkare inflytande kolonisatörerna fick i Afrika, desto starkare växte sig missnöjet och motståndet. Kravet på självständighet spreds som en löpeld genom kontinenten och under mitten av 1900-talet vann många nationalistiska rörelser allt mer mark i de östafrikanska länderna. Befolkningens motstånd fick enorm betydelse, men det som kanske framför allt påskyndande ländernas koloniala frigörelse var andra världskriget (1939-1945). Afrika spelade en nyckelroll under slagen då de bidrog med enorma resurser i form av både soldater och mineraler. När Churchill begav sig till Nordamerika för att be president Roosevelt om hjälp, var de afrikanska ländernas frigörelse efter krigets slut en del i presidentens villkor.

En kenyansk, nationalistisk organisation som kämpade för självständighet och återtagande av de landområden som de vita koloniserat var Kenya African Union (KAU). Johnstone Kamau hette en ung man som passionerat brann för rörelsen. Han skulle senare bli mer känd under namnet Jomo Kenyatta – det självständiga Kenyas första president. År 1946, strax efter andra världskrigets slut, återvände Kenyatta till Kenya efter många år utomlands, varav en merpart tillbringats i Storbritannien. Åren borta från hemlandet hade enbart fördjupat hans självständighetsövertygelser och antiimperialistiska politik. Vid hemkomsten blev han snart ledare för KAU. Kenyatta blev då britternas samarbetsvilliga, kenyanska representant i frågor kring den politiska utvecklingen. Det fanns emellertid många inom KAU som bar på en mer militant och radikal agenda än Kenyatta.

Mindre småskaliga attacker växte sig till stora gerillarörelser. Mau-Mau-rebellerna var en sådan rörelse som opererade mellan 1952-1960 i Kenya. Målet var att återta koloniserade landområden samt sätta skräck i de vita kolonisatörerna. Rörelsen bestod främst av befolkning ur kikuyustammen. Kikuyu var den folkgrupp som förlorat och lidit mest av de vita nybyggarnas kolonialism. Kenyatta, däremot, fördömde rebellerna öppet, trots “brödraskapet” med rebellerna. Mau-mau-rörelsen ledde till att tiotusentals människor dog, och slutade med att britterna stävjade upproret. Beslut om Kenyas självständighet kom, trots detta, till slut. År 1960 gick Storbritannien med på att överlämna styret till en demokratiskt vald, kenyansk regering. Övergången skulle officiellt äga rum i december år 1963. Vid självständigheten fick Kenyattas parti Kenya African National Union (KANU) makten, med Jomo Kenyatta som landets första president.

     Åren efter Kenyas självständighet

Trots mycket optimism och framtidstro inledningsvis, misslyckades Kenyattas styre med att omstrukturera politiken från kolonialstat, till ett land till och för den kenyanska befolkningen. Istället kom kommande år att präglas av diskriminering där bland annat kikuyu, den stam som Kenyatta själv tillhörde, fick positiv särbehandling framför de andra folkgrupperna (så kallad tribalism).

Efter Kenyattas död 1978 tog vicepresidenten Daniel arap Moi över. Moi skulle komma att bli en av Afrikas “Big Men” då han var president under de kommande 25 åren. 1982 blev Kenya en enpartistat efter en ändring i landets konstitution – partiet med ensam makt var Kenyattas KANU. Kommande decennier såg flertalet våldsamma motståndsrörelser- och organisationer. Många kenyaner hoppades på en “andra frigörelse”, som skulle följa den första från britterna, med hopp om demokrati i landet. 1992 förändrades Kenyas politiska landskap återigen. De stora protesterna tvingade regeringen att avskaffa den del i konstitutionen som gjorde att Kenya var en enpartistat, och landets första flerpartival hölls. Trots fortsatta oroligheter vann Moi de två kommande valen 1992 och 1997. Femårsperioden efter 1997 blev emellertid hans sista vid makten. Inför valet 2002 slog oppositionspartierna sig samman till ett – National Rainbow Coalition (NARC) – och vann valet. NARC:s kandidat Mwai Kibaki blev landets tredje president och detta blev slutet för KANU:s nästan fyra decenniers ensamma regerande vid makten.

Valet 2007 präglades av avsevärda oroligheter och freden i landet var hotad, då Kibaki utsetts till vinnare trots många oklarheter. Missnöjet urartade till våldsamma etniska konfrontationer runt om i landet. FN:s generalsekreterare Kofi Annan fick flyga till Kenya och i början av 2008 förhandlades ett fredsavtal fram genom att de två ledarna, president Kibaki och premiärminister Raila Odinga, fick dela på makten genom en koalitionsregering. Under 2013:s val vann Uhuru Kenyatta (son till landets första president Jomo Kenyatta) över rivalen Raila Odinga. 2010 fick Kenya en ny konstitution, efter tjugo års kamp för reformer, som ersatte den från självständighetsåret 1963 – 67 procent av kenyanerna röstade för den nya konstitutionen. Hösten 2017 genomfördes ytterligare ett kontroversiellt val, där Kenyattas vinst först ogiltigförklarades, men där befolkningen ett par månader senare fick se Kenyatta påbörja sin andra presidentperiod.

Kenyas våldsamma väg till självständighet, och alla underliggande problem som detta medfört, har i högsta grad format landets brokiga politik som är ett faktum än i dag. Det politiska landskapet i Kenya är fortsatt oroligt med höga levnadskostnader för befolkningen, ökade statsskulder och korruptionsskandaler som är nära sammankopplade med maktens korridorer och finaste rum.