Kenyas Kultur

Kenya – en mångfacetterad kultur

Oavsett om man sig befinner sig i en packad matatu (en minibuss som fungerar som en delad taxi), på en sjudande marknadsplats eller äter ugali (traditionell majsgröt) i ett kenyanskt vardagsrum tar det inte lång tid för de nya intrycken att skölja över och fullkomligt golva en. Kenyas kultur emellertid är inte så mycket bara en kultur, som en rik palett av många traditionella kulturer som vuxit fram under historiens gång. Olika traditioner och människor som stött på varandra, uppblandats och utvecklats, och ritat dagens kulturkarta. Till de anrika seder och traditioner bland landets olika stammar och folkgrupper, har 2000-talets moderna influenser adderats. Kenyas mångfacetterade kultur är en av de stora behållningarna med att vistas i landet.

De unika kenyanska, kulturuttycken manifesterar sig på många olika sätt: alltifrån befolkning, språk, normer och värderingar, till mat, konst, dans och musik. Bland kenyanerna är familjelivet en absolut kärnpunkt i kulturen. Denna starka familjetillhörighet håller sig emellertid inte enbart till de i den absoluta närheten, utan även till avlägsna släktingar, och kanske till och med hela byn man bor i. I den kenyanska kulturen får det anses otänkbart att inte gå på pappas sysslings bröllop eller på mosters grannes begravning.

     Kulturella normer i Kenya

Kenyaner lever i hög grad under mottot att “främlingar är vänner som man ännu inte känner”. Alla är välkomna och dörren står i princip alltid öppen i ett kenyanskt hem. Det får snarare anses som otrevligt att neka en inbjudan på en bit mat eller en kopp chai, än att, med västerländska ögon sett, “komma och störa”. Även om man bara skulle be om vägbeskrivning eller träffa på varandra ute, är hälsningar ett viktigt inslag, med frågor om hälsa, familj och familjemedlemmars hälsa. Öppenheten och gästvänligheten i Afrika må vara slitna klyschor, men det är förmodligen för att det ligger många korn sanning i det. Öppenheten och gästvänligheten finns emellertid där av en anledning: den måste. Ute i bushen och på landsbygden vet man aldrig vad som kan hända eller vad man kan tänkas behöva hjälp med: elektriciteten försvinner, någon närstående blir sjuk eller man behöver ett mål varm mat. Detta leder in på ett annat centralt begrepp i kulturen: ujamaa.

Ujamaa är inte bara benämningen på den socialistiska filosofi som Tanzanias första president utvecklade, utan även ett begrepp som präglar befolkningens mentalitet i Östafrika, och även i Kenya. Ujamaa betyder “släktskap” på swahili och syftar till familjens vikt i den kulturella traditionen. Familjen och dess angelägenheter berör alla familjemedlemmar och är allas ansvars – ibland även hela samhällets. Livet och sammanhållningen på landsbygden är essentiell då landets politik inte erbjuder de sociala skyddsnät som exempelvis Sveriges i högre grad gör. De äldre ska visas yttersta respekt och tas om hand under åldrande och vid sjukdom. De ungas uppfostran står inte bara föräldrarna för. “Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn” lyder ett känt talesätt, och detta passar sannerligen det kenyanska förhållningssättet. Vid sorgearbete eller firande är förmodligen hela byn engagerad. Solidaritet är ett nyckelord för att förstå den kulturella mentaliteten i Kenya.

Traditionellt, östafrikanskt bordsskick innebär att maten äts med höger hand från de många rätter som alla delar och som står uppställda i bordets mitt. Varje måltid brukar föregås av en sedvänja där man tvättar sina händer från vatten i en skål eller balja. Det är även vanligt att man äter innan man dricker. Att gå ut och äta på restaurang är inte en del av den kenyanska kulturen utan har snarare kommit med turismen. Det finns restauranger i städerna, men ju mindre staden är desto svårare kan det vara att få äta mat ute när det blir sent. Då får man helt enkelt hålla sig till gatumaten. På kusten stänger många restauranger under ramadan när det är fastetimmar. Kenyanska familjer äter i regel hemma, församlade, men barnen brukar äta för sig. Lunch brukar ätas mellan tolv och halv tre, och middag på kvällen mellan sju och tio.

Morrande lejon

     Det kenyanska köket – mat & dryck 

Den kenyanska matkulturen har sedan länge präglats av ett fokus att på ett så effektivt sätt som möjligt mätta befolkningen. Maträtterna består därför av sådant som så många som möjligt har tillgång till, och är kanske därför inte en särskilt stor kulinarisk upplevelse. Om man jämför med grannlandet Etiopiens mer kryddstarka historier, är kenyansk (och östafrikansk) mat ingenting som sticker ut smakmässigt. Kött i Kenya är dyrt och äts ofta vid särskilda tillfällen. Dock består landets inofficiella maträtt av just kött: nyama choma (“grillat kött”).

Maten består annars mycket av grönsaker och frukt – torkad, tillagad eller färsk. Matoke är en rätt gjord på särskilda typer av gröna bananer som mosas och tillagas. Fisk är vanligt på kusten och vid Victoriasjön. Det är främst i kuststäder som Mombasa som det indiska köket har störst inflytande, med inslag som curry och somosas, som kommit till landet med indiska migranter.

Majs, ris och potatis hör till kenyanernas huvudnäring. Den mest klassiska maträtten i Kenya, och kanske hela Östafrika, är ugali. Ugali är en tjock majsgröt som läggs i kokande vatten, och blir som degknyten. Ovana ugali-ätare kan lätt ha en känsla av en tjock, degklump i magen när man ätit upp. Maträtten fyller dock en ovärderlig funktion för kenyanerna, då den ger en lång mättnad. Ugali ska med fördel förtäras med händerna och vanliga tillbehör är grönsaker eller kål. Kål, i synnerhet grönkål, går under namnet sukuma wiki. Från swahili kan det översättas till ungefär “förläng veckan”. Detta syftar till att kålen är så billig att budgeten kan förlängas ytterligare en vecka. Sukuma wiki är dessutom lättillgängligt och går att få tag på året om.

Biryani är en indisk, risbaserad maträtt som förekommit i landet under många år. Även från Indien kommer tunnbrödet chapati, som ofta äts som tillbehör istället för ris eller potatis. En vanligt förekommande maträtt i kenyanska hem i pilaff, också denna med ris som bas, och serveras med brynt lök och grönsaker, kryddor och i vissa fall även med fisk eller kött. Mukimo (eller irio) är ursprungligen en maträtt från kikuyufolket och består av potatis, ärtor och majs. En annan klassisk, kikuyu-rätt är githeri som består av majs och baljväxter som kokas samman, ofta med bönor, i en stor sufuria (ett kokkärl).

Gatumaten i Östafrika är lite av en höjdpunkt och man kan stilla hungern med mahindi choma (grillad majs), mutura (blodkorv), egg pasua (kokt ägg med en särskild sallad på färska tomater och lök – kallad kachumbari), smokie pasua (korv med kachimbari), mshikaki (grillspett) och samosas (degknyten fyllda med strimlat kött, potatis eller grönsaker). För den som bara är sugen på snacks säljs det jordnötter, sockerbetor och mandazi (ett munkliknande degknyte som friteras och tillagas i olja).

Frukost i Kenya är överlag ingen avancerad historia, utan kan vara en kopp chai, kanske med en mandazi till. Ett annan autentiskt, kenyanskt frukostalternativ är uji – en söt, tunn, varm gröt som tillagas på bön- eller hirsmjöl.  Nduma (arrowrot) eller ngwaci (sötpotatis) är andra klassiska, kenyanska rätter som kan dyka upp på morgonen.

När det kommer till drycker får chai (te) räknas som inofficiell nationaldryck. Vilket kenyanskt hem man än besöker, i princip vilken tid på dygnet som helst, så bjuds det på rykande chai i emaljmuggar. Att tacka nej är givetvis inget alternativ. Det kenyanska tedrickandet härstammar, likt så mycket i kulturen, från två olika traditioner: den brittiska och den indiska. Själva testunden är en rest från den brittiska kolonialtiden, och teet i sig är hämtat från Indien. Kenyanskt chai kokas samman med mycket mjölk och socker – kenyanskt chai saknar vanligtvis den indiska kryddningen. Det kenyanska kaffet är ofta även det mycket sött, och påminner förmodligen inte så mycket om det man är van vid hemmavid. I de större städerna finns det emellertid nu för tiden många caféer, kaffeställen och kedjor som serverar gott, kenyanskt kaffe.

Läsk går under namnet soda och säljs överallt, i alla möjliga smaker. Med landets otaliga färska frukter är juiceutbudet oförskämt bra. Kenya har många lokala ölbryggerier, där företaget Tusker förmodligen står för landets signaturöl. Summit Malt bryggs i bryggeriet i Keroche. Andra vanliga ölsorter i landet är Primus och Kilimanjaro. Kenyanerna kan även dricka sin öl varm. När det kommer till vin är Kenya ett relativt nytt land vad gäller tillverkning. Den äger främst rum i distrikt som Naivasha, Rift Valley och Yattaplatån. Annars går sydafrikanska, europeiska och australienska viner att få tag på i kenyanska storstäder. Vatten i Kenya bör endast förtäras om det kokas först. Vatten köps på flaskor som säljs överallt. En nackdel med detta är givetvis all plast som går åt och slängs på gator och i naturen.

Att köpa och laga sin egen mat är också ett alternativ. På marknaderna finns i princip allting som man kan önska vad gäller färska frukter och grönsaker. Det finns stora mataffärer, supermarket, i de stora städerna. Man kan även köpa diverse varor i en så kallade duka, som är en mindre typ av affär – dock något rejälare än en kiosk. Duka betyder just “affär” på swahili.

     Dans & musik i Kenya

Musiken i Kenya är ett brett, färgglatt spektra av rytmer och takter som gör det svårt att stå till. Dans är en stor del i den kenyanska kulturen och i synnerhet ett märkbart inslag i fester och ceremoniella tillställningar som gudstjänster, bröllop, dop och invigningar. Dansen ackompanjeras av trummor, till exempel ngoma som traditionellt används av vissa bantutalande folk. Förutom trummor kan man få höra nyatiti (gitarrliknande instrument) och mbira (litet tumpiano), orutu (ensträngsfiol) och andra typer av lyror och lutor. Sången är ett starkt inslag i musiken och bygger ofta på ett koncept med en försångare, där en större massa sedan “svarar” sjungande.

En kenyansk musikstil är benga, med ursprung från trakterna kring Victoriasjön i väst av det niolitiska luofolket. Denna stil spreds över landet under 1960-talet och karaktäriseras i sin mer moderna tappning av elgitarr och en basrytm. Taarab-musiken, även den en inhemsk stil, är störst vid kusterna med både arabiska och indiska inslag. Sångerna i taarab sjungs ofta på swahili (även arabiska kan förekomma) och har i dag starka inslag av benga, soukous och musik från väst. Sångerna leds ofta av kvinnor som ackompanjeras av en rad instrument, och har en utmärkande berättande karaktär.

Andra afrikanska musikstilar har haft stor betydelse för att utveckla den kenyanska musiken. Förutom den nationella, traditionella musiken kommer de största, musikaliska influenserna från Kongo-Kinshasa, och även delvis från grannlandet Tanzania.  Exempel är rumba och soukous som tog sig från Kongo-Kinshasa till Kenya under 1960-talet. Under efterföljande decennium var den tanzaniska influensen stor med diverse band, som bland annat “swahilifierade” rumban. Runt 1960-talet gjordes inspelningar av den kända sången Malaika (av sångaren Fadhili William med bandet Jambo Boys). År 1982 kom den swahili-kenyanska popdängan Jambo Bwana. Denna framfördes av bandet The Mushrooms och har kommit att bli landets inofficiella nationalsång. Under senare decennier konkurrerar musikscenen i Kenya även med globala genrer som hip-hop, reggae, pop och dancehall. Rap och hip-hop anlände från USA under 1990-talet. Kenya var en pionjär inom afrikansk reggaeton, som är en fusion av reggae, hip-hop och traditionell kenyansk musik.

Elefanter i Kenya

     Film i Kenya

Trots att många internationella succér har filmats i Kenya – bland andra Snön på Kilimanjaro (1952) och inte minst den sjufaldige Oscarvinnaren Mitt Afrika (1985) – har den inhemska, kenyanska filmindustrin under en längre period haft svårigheter att etablera sig. Detta har främst berott på dålig finansiering.

År 2005 etablerades emellertid institutionen Kenya Film Commission för att stödja och stimulera kenyansk filmindustri. Vidare har hela den östafrikanska regionen fått något av ett uppsving med filmfestivalen på Zanzibar som gått av stapeln sedan 1998. De senaste tjugo åren har festivalen utgjort en av hela regionens absoluta kulturella höjdpunkter och är ett av hela Afrikas största kulturevenemang. Festivalen har premierat afrikansk kultur, och gett stort utrymme för många regionala och lokala konstnärer och talanger att komma fram. Festivalens finaste utmärkelse, Golden Dhow, har vid ett tillfälle tagits hem av en film med kenyanskt upphob: The Rugged Priest (2011) av Bob Nyanja. Sedan 2017 har även Nairobi en filmfestival.

På 2018 års filmfestival i Cannes visades filmen Rafiki, regisserad av kenyanskan Wanuri Kahui. Detta var den första, kenyanska långfilm att premiärvisas i Cannes. Andra framstående kenyanska regissörer är Tosh Gitonga, Jinna Mutune, Likarion Wainaina, Victor Gatoyne, Judy Kibinge och Nathan Kolett. Kenya har på senare år även fått fram en stor, internationell stjärna i Lupita Nyong’o som med sin roll i 12 Years a Slave (2013) år belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Nyong’o blev den första östafrikan att få en Oscar någonsin, och hon har sedan dess setts i stora produktioner som två Star Wars-filmer (2015 och 2017) och Marvel-blockbustern Black Panther (2018).

     Grafisk konst i Kenya

Både vad gäller arkitektur och annan grafisk konst, är Kenya ett land som sticker ut. Östafrikansk byggnadskonst, och konst på det stora hela, hör till hela Afrikas mer sevärda. Detta beror förmodligen på hur olika tider och kulturer spelas i ingenjörskonsten: arabiskt, portugisiskt och brittisk-kolonialt, med både kyrkor och moskéer. I synnerhet är Mombasa på Kenyas östkust en salig fröjd och mix av europeiska, arabiska och indiska stilar, både i byggnaderna och vägarna. I den kenyanska kuststaden Lamu, samt på den närliggande ön Pate, dominerar den swahiliska arkitekturen. Denna konst karaktäriseras av enkla, rektangulära lerhyddor med stråtak – kanske själva sinnebilden många har av Östafrika.

Den klassiska, målande konstformen har hamnat något i skymundan. Kenya är istället mer känt för sina skulpturer, sitt utpräglade träsnideri och sin smyckekonst. I sitt arbete mixar skulptörerna det traditionella med det moderna. Färgglada masker och huvudbonader, ofta i likhet med fåglar eller andra djur, är också framstående artistiska uttryck i den kenyanska kulturen. Handgjorda smycken, i silver, guld och pärlor, representerar ett vacker, konstnärligt hantverk, men för kvinnorna som gör dem ses det mer som en nödvändig sysselsättning. I bland andra kikuyu– och luhya-folken tillverkar även kvinnorna detaljrika kärl och färgglada korgar.

Måleriscenen är som nämnt snävare än den nationellt utbredda, hantverkstraditionen. Det finns emellertid ett par konstmuseer- och gallerier i städer som Nairobi, Kisumu och Mombasa, för att stödja de inhemska konstnärerna. En relativt välkänd måleriform, som turister brukar komma i kontakt med, är den så kallade tingatinga-stilen. Den har förvisso sitt ursprung i Tanzania, men praktiseras i alla östafrikanska länder. Traditionellt sett har dessa kvadratformade tavlor ett färgglatt djurmotiv mot en monokrom (enfärgad) bakgrund.

     Kenyas traditionella tyger

Runt om i Östafrika bär kvinnorna ett starkt kulturellt betingat plagg som i Kenya, Tanzania och delar av Uganda är känt under namnet kanga. Kanga är ett brett, färgglatt tygstycke i bomull som man sveper runt höften. Man kan även använda några olika som sveps runt för att täcka kroppen. Längs med kanterna står det oftast någonting på swahili – ett ordspråk, med en ordlek, och kanske med ett religiöst eller politiskt budskap. Ofta är texten kommenterande till samhället i stort. Kangan fungerar även utmärkt som bärredskap, då många östafrikanska kvinnor lindar tyget runt sitt barn och spänner fast det på ryggen.

Kikoi är ett annat, något tjockare, rektangulärt bomullstyg som ofta används som saronger, snurrad runt och fäst kring höften. Kikoi är ofta randigt, skotskrutigt, eller batikfärgat. Det används av alla – män, kvinnor och barn – och är vanligare på kusterna. Ett annat tyg som liknar både kanga och kikoi är kitenge, som bärs i många olika afrikanska länder. Kitenge används traditionellt av kvinnor, men skillnaden mot kanga att kitenge är större samt saknar texterna som är så typiska för kangan.

Gemensamt för de östafrikanska, traditionella tygerna är att de kan ha många olika praktiska användningsområden då de, förutom att fungera som klädesplagg, även är utmärkta handdukar, sjalar, filtar och – som ovan nämnt – bärselar.

     Litteratur i Kenya

Vad gäller litteratur och berättande i stort har Kenya en stark, muntlig tradition. Historier, om djur, andar, krig, soldater och hjältemod, har gått från generation till generation, ofta i form av sånger. Den skrivande traditionen har främst präglats av engelskan, med tanke på Kenyas långa tid som en brittisk koloni. Det första kända skrivna verket på swahili, med arabiska tecken, daterats dock till 1728, och är en episk dikt. Dikten heter Utendi wa Tambuka, vars engelska titel blivit “The Story of Tambuka” (Tambukas berättelse).

Modern, kenyansk litteratur har fått stort erkännande både nationellt och internationellt, och inte minst med författaren Ngũgĩ wa Thiong’o som både blivit hyllad och fängslad för sitt skrivande. Debuten Weep Not Child (1964) blev den första engelskspråkiga roman skriven av en östafrikan att publiceras. Hans skoningslösa och radikala böcker har kritiserat Kenyas ny-kolonialistiska politik och etablissemanget i stort. På grund av detta blev han av med sitt jobb på universitet i Nairobi, fick sitta i fängelse under ett års tid och tvingades i exil. Fängelsetiden finns beskriven i Detained: A Prison Writer’s Diary (1982). Förutom på engelska, har Thiong’o skrivit en hel del på sitt modersmål kikuyu samt på swahili. Det var när han gick över till att skriva på de inhemska språken som kontroverserna kom. För den svenska publiken är han förmodligen mest känd för romanen Om icke vetekornet (1964), som utspelar sig under Kenyas självständighetskamp.

Andra moderna, och mindre kontroversiella, kenyanska författare är Meja Mwangi, Samuel Kahiga, Marjorie Oludhe Macgoye, Margaret Atieno Ogola, och Grace Ogot.

     Sport i Kenya

Sport är populärt och i synnerhet är fotbollen enorm i Kenya – men snarare baserat på intresse än faktiska resultat. De östafrikanska länderna har ingen smickrande historia vad gäller fotbollshistoria – däremot lyser människornas engagemang desto klarare. Det kenyanska herrlandslaget kallas för Harambee Stars och damlandslagets för Harambee Starlets, men ingen av dem har presterat några märkvärdiga resultat. Den kenyanska, nationella herrligan – FKF Premier League – drar mycket publik, där de mest framgångsrika klubbarna är AFC Leopards och Gor Mahia FC. Damernas liga har sedan starten 1985 haft större motgångar, med nedläggningar och dylikt. I dag är damernas liga känd som FKF Girls’ Premier League. Annars är det den brittiska toppligan Premier League som följs med iver och man kan lita på att kenyanerna nästan uteslutande har något av storlagen Arsenal, Liverpool eller Manchester United som favoriter.

Rent resultatmässigt är det i långdistanslöpningen som Kenya utmärker sig som en sportnation i absolut världsklass. Sedan 1968 har någon från landet sprungit hem en guldmedalj i varje olympiskt spel, i en långdistansgren (förutom 1976 och 1980 då landet inte deltog). Världsrekorden i maratonlöpning erhålls i skrivande stund, både i dam- och herrklassen, av två kenyaner. Mary Jepkosgei Keitany slog det tolv år gamla rekordet under London Marathon 2017. Herr-rekordet har Dennis Kipruto från Berlin Marathon 2014. I staden Eldoret, i västra Kenya, håller många av världselitens bästa löpare till (även icke-kenyaner) på grund av att dess höjd över havet (med 2000 meter) gör platsen gynnsam för löpträning.

Sedan 1953 har Safari Rally (eller East African Safari Rally) årligen ägt rum. Rallybanan sträcker sig genom Kenya, Uganda och Tanzania, och räknas av många som en av världens mest svårkörda.

     Media i Kenya 

Kenyas presshistoria är relativt ny, men har vandrat en brokig väg sedan starten. Läskunnigheten kom inte till landet förrän de protestantiska missionärerna anlände omkring 1800-talets mitt. Detta bidrog till att publikationerna i början enbart var religiösa. Tiden efter självständigheten, under Kenyatta d.ä. (1963-1978), präglades av viss mediekontroll. Detta intensifierades under Daniel arap Mois 25 år vid makten. På toppen av Mois regim, arresterades många journalister och publikationer stoppades. Denna hårda censur och kontroll gällde dock enbart tryckta medier, då radio och TV styrdes statligt. Efter det kaosartade valet 2007, då Kibaki till slut vann, införde regeringen ett förbud av vissa live- TV-sändningar, samt tillämpade en sju minuter lång försening vid livesändningar. Detta förbud gäller än i dag. Annars präglades Kibakis presidenttid av mer självständighet för medierna. Sedan 2007 är Kenyas media politiskt reglerad via Media Council of Kenya.

Det tryckta mediet kan delas upp i tre större delar: dagstidningar, veckotidningar och regionala dagstidningar. Kenya har fyra nationella dagstidningar på engelska och en på swahili, som alla ges ut i Nairobi. De två största dagstidningarna är Daily Nation och Standard Nation, där den förstnämnda har högst cirkulation. Bland dessa kanaler är det större variation i språken där, förutom engelska, är swahili och lokala stamspråk också representerade. Det vanligaste sättet för gemene kenyan att ta del av nyheterna, är emellertid via radio och TV. Sociala medier och digital media, såsom nyhetshemsidor och bloggar, har även vuxit sig explosionsartat de senaste åren, och blir bara större. Alla “mainstream”-mediehus har i dag hemsidor.

Det statligt ägda Kenya Broadcasting Company (KBC) är det största inhemska sändningsbolaget. Det finns över 100 radiostationer för kenyaner att ta del av, och femtiotalet TV-stationer. Kenyaner har i regel litat mycket till utländska sändningar, såsom BBC, Deutsch Welle och CNN, och i synnerhet under landets mer turbulenta perioder. De har helt enkelt inte litat på att de nationella sändningarna ger en korrekt bild av situationen. The Nation Media Group (NGM) är Kenyas, och hela Östafrikas, största självständiga mediehus. NGM opererar inom alla medieplattformar. Andra självständiga mediedistributörer är The Standard Group och Tiso Blackstar Group (tidigare Times Media Group).

Privat media har dock börjat få det tuffare igen och många ser en regression av pressfriheten i landet. Efter Kibakis relativt öppnare regim, fick Kenyatta d.y. makten år 2013. Efter valtumultet under hösten 2017, stängde regeringen, den 30 januari 2018, ner många TV-kanaler. Detta berodde på att oppositionen hade samlats i en symbolisk invigning för att göra Raila Odinga till “folkets president”. Vissa TV-kanaler hade fortfarande inte fått tillbaka signalen efter en vecka. Nairobis gator fylldes återigen av tårgas och när aktivister protesterade mot, vad de ansåg, Kenyattas överreaktion mot en invigning som bara borde ha ignorerats. Istället är Kenya ett land som återigen hamnar på kartan kring frågor gällande censur och åtstramad pressfrihet.

Kenya Palm

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

Datum för avresa

År
Månad
Dag

2019-06-12T08:35:32+00:00