Kenyas Landsbygd

Kenyas landsbygd – landets hjärta och smärta

Kanske själva sinnebilden av det agrara Östafrika – människor är ute på fälten med korgar på ryggarna och i famnarna – är en vanlig syn i Kenya, så länge man tar sig bort från städerna och savannerna. I dag beräknar man att omkring 70-75 procent av den kenyanska befolkningen bor på landsbygden. Urbaniseringen (inflyttning till städer) tilltar allt mer – runt år 2030 tror man att en brytpunkt kommer att ske, där fler bor i städerna än på landsbygden. Men fortfarande, i dag, är landsbygds- och jordbrukslivet det primära levernet för kenyanerna – cirka 75 procent har egna, småskaliga jordbruk.

Förutom att faktiskt utgöra en stor och viktig del i Kenyas ekonomi (omkring 60 procent av landets BNP kommer direkt eller indirekt från jordbruket) är det på landsbygden som landets traditionella folkgrupper, språk och kulturer vuxit fram, utvecklats och spirat. Genom hela mänsklighetens historia – faktiskt från allra första början – har människor invandrat och fyllt upp landets bördiga, agrara centrala och västliga högländer samt kustremsan. Trots att många städer även vuxit fram på dessa platser, är det på landsbygden som ”allting började” och den utgör själva grunden för Kenyas rika kulturarv. Till detta kan landsbygden skryta med en natur som inte många andra platser i landet kan mäta sig med – hisnande högländer, berg som sträcker sig mot skyn, dalar djupa som skålar, vida slätter, odlingar, skogar, floder och vattenfall.

Typiska hus på den kenyanska landsbygden är i regel byggda av lera, kvistar, halm, med grästäckta tak. Mer ”moderna” varianter förekommer även med tegelväggar och plåttak. Livet är organiserat kring ”landet” och ”shambas”. En ”shamba” är ett litet odlingsområde som varje familj rår över och får sin mat ifrån. Många odlar majs, hirs och olika typer av grönsaker. Kanske har man även lite nötkreatur, getter och några lösa höns som går runt i trädgården och i huset.

Människor i västvärldens kan ha svårt att ta in detta förhållandevis enkla sätt att leva: man äter maten som kommer från jorden och djuren, man betalar kläder, mediciner, skolavgifter och andra nödvändigheter med det lilla man tjänar genom att sälja en del på byns marknad. Allting kommer inte färdigpackat och ordnat. Man kan även förfäras över hur lite många kenyaner lever på dagligen – mindre än två dollar i vissa fall. För många är pengar emellertid inte det viktigaste ­– förutom att man kanske köper säden som man sår med – och maten står inte på bordet för att man har råd att gå till affären och köpa den, utan eftersom man odlar den själv hemmavid. Det största hotet mot levernet och försörjningen är snarare vädret, och uteblivna regnperioder är ett ständigt orosmoln.

Man ska inte sticka under stolen med att många lever fattigt, och ibland ytterst fattigt, och i dessa förhållanden frodas många sjukdomar och hälsoproblem. Men en annan sida av myntet är den västerländska människans svårigheter att ta in att man kan leva på andra, enklare sätt. Landsbygden är på många sätt både Kenyas hjärta och smärta. Hjärta med tanke på alla inhemska folkgrupper och kulturer som traditionellt bott där, den enkla, självförsörjande vardagen som många lever i och på faktumet att jordbruket fortfarande är en stomme i landets ekonomi. Smärta eftersom det i stor utsträckning är på landsbygden som fattigdomen och arbetslösheten finns. Till detta tampas människor med stora problem såsom tillgång till rent dricksvatten, renlighet, sjukdomar, hiv/aids, bristfällig sjukvård och extrema väderlekar som blir direkt ödesdigra för skördarna och livshållningen.

Kenyas landsbygd – utmaningar

Det rika kulturlivet och den förbluffande naturen till trots,  står den kenyanska landsbygden inför en rad utmaningar som på riktigt påverkar den enskilda kenyanen i det vardagliga livet. Det ska även tilläggas att landsbygdens största problem (såsom bra dricksvatten och sanitet, fattigdom, sjukdomar, otillräcklig sjukvård etc.) ser likadana ut för befolkningen i städernas slumområden.

Elefanter i Kenya

     Glappet till städerna

Likt många afrikanska låg- eller mellaninkomstländer, där Kenya på senare år kommit att höra till den senare, är det ett stort glapp mellan befolkningen i städerna och på landsbygden. Detta gäller områden som utbildning, arbetstillfällen, infrastruktur, och den allmänna livskvaliteten. Sjukvården är ett tydligt exempel där landsbygden ofta saknar livsviktiga sjukvårdstjänster och på vissa platser uppfylls personalkraven till så lite som 20 procent.

Tillgången till rent dricksvatten skiljer sig kraftigt. I städerna beräknas det att drygt 80 procent har tillgång till rent dricksvatten – jämfört med landsbygdens 56 procent. Förekomsten av sanitära faciliteter (toaletter, latriner, duschar etc.) är fortfarande låg i hela landet – drygt 30 procent i städerna och knappt 30 procent på landsbygden. Infrastrukturen på landsbygden är i regel så illa att barnen – även de allra minsta – måste gå en lång väg till och från skolan, ofta barfota.

Det urbana livet moderniseras och det västerländska inflytandet blir allt större. En ung person i Nairobi identifierar sig förmodligen mer med en jämnårig i något västerländskt land än med sina egna föräldrar som bor kvar på landsbygden. Detta beror till stor del på internet, sociala medier och smartphones.

     Fattigdomen

Det är dessvärre på landsbygden som större delen av landets fattigdom förekommer. Fattigdomen, som representeras av en månadslön på lägre än omkring 300 svenska kronor, har emellertid sett en förbättring på senare år. Under ett decennium sänktes landets fattigdomsnivå med drygt tio procentenheter – från 46,6 procent 2005/2006 till 36,1 procent 2015/2016. Detta beror dessvärre inte på att befolkningen fått det så mycket bättre, utan snarare på en kraftig befolkningsökning på runt tio miljoner under samma period.

Verkligheten bakom dessa siffror är att omkring 18 miljoner kenyaner lever under svåra vedermödor och knapra förhållanden. År 2016 hade 16 miljoner inte råd att uppfylla basala behov, såsom mat i magen, tak över huvudet och kläder på kroppen. 14 miljoner kunde inte äta sig helt mätta varje dag, och fyra miljoner hade inte möjlighet att uppfylla sitt dagliga kaloriintag – om de så la hela hushållskassan på mat. Till detta visar siffror från 2015/16 att runt åtta procent av landets befolkning fortfarande lever i extrem fattigdom, vilket förvisso är mer än en halvering i jämförelse med siffrorna 2005/2006 på 19,6 procent. Extrem fattigdom innebär att man lever på under 1,9 USD om dagen.

Turkanafolket
, som bebor länderna runt Turkanasjön i norr, är folkgruppen där flest procentuellt lever under dessa extremt fattiga förhållanden – omkring 87 procent.

Hur ett land som klassas som ett medelinkomstland, med relativt stor ekonomisk tillväxt och expanderande näringsliv, med stor export och turistnäring, fortfarande kan ha en så pass fattig befolkning kan vara svårt att helt greppa. Anledningarna är många och komplexa, med faktorer som maktkorruption, politiska motsättningar och vanstyre av regeringen i centrum. Ett stort problem för befolkningen på landsbygden är att många fortfarande saknar mark att odla på. Detta är en rest från kolonialtiden, då många marker beslagtogs, och olika politiska spel gör att många fortfarande är marklösa.

     Hälsoproblemem

Ett av de mest basala behov som täcks genom bra infrastruktur är tillgången till bra dricksvatten. Detta är fortfarande en av den kenyanska landsbygdens största utmaningar och berövandet av tillgången är en av de tydligaste tecknen på de ojämlikheter som existerar. Tillgången till bra (förbättrade) vattenkällor är ett av de största glappen som existerar mellan de som bor i städerna och de som bor på landsbygden. Förbättrat dricksvatten kommer från vattenledningar, regnvatteninsamlingar, borrhål eller skyddade brunnar. Detta vatten är säkrare att dricka och är mindre benäget att vara smittat. På landsbygden har 56,8 procent tillgång till detta. Oförbättrat dricksvatten kommer från floder, sjöar, strömmar, dammar, tjärn, oskyddade brunnar, oskyddade källor och annat oskyddat ursprung – detta har 44,2 procent av landsbygdsbefolkningen tillgång till. Många behöver gå långa sträckor för att få sitt vatten, och många vågar inte dricka förrän de har behandlat vattnet på något sätt (antingen genom kokning eller kemisk desinficering).  

Vattnet är en av de största källorna till landets hälsoproblem – på landsbygden, liksom i slumområdena i städerna. Bristen på säkra, sanitära faciliteter är ett annat stort hälsoproblem som är en stor anledning till att många sjukdomar sprids. Utan bekvämlighetsinrättningar av olika slag kan samhället i stort lida genom förorenade vattendrag och grundvatten samt luft- och vattenburna sjukdomar. Det kan även bli kostsamt genom att sjuka människor inte har möjlighet att studera och jobba, vilket i sin tur påverkar hela den ekonomiska sektorn, och landets utveckling. På den kenyanska landsbygden har knappt 30 procent tillgång till så kallad ”förbättrad sanitet”, såsom huvudavlopp, septisk tank, latringrop, ventilerad latrin (s.k. VIP) och latrin med möjlighet att täcka över eller spola. Bland de oförbättrade metoderna (mer än 70 procent av landsbygdsbefolkningens verklighet) hör öppen latringrop, hinklatrin, att man blandar med andra sopor, eller använder naturliga områden som buskar, skogar, fält, vattenkällor etc.

Dessa problem behjälps inte av att många på landsbygden inte har tillgång till bra sjukvård. En av landets stora utmaningar är att tillgängliggöra sjukvården för alla kenyaner – det ska inte ha med geografiskt läge att göra eller vara en klassfråga. Nästan 40 procent av befolkningen lever i fattigdom och landet kan fortfarande inte erbjuda grundläggande sjukvård och bra vårdinrättningar till många av dessa. Faktum är även att drygt 30 miljoner kenyaner saknar sjukförsäkring vilket försätter en majoritet av befolkningen utan skyddsnät vid behov av vård – om de ens har möjlighet att nå någon vårdinrättning. Sedan 2014 ska den fattigaste befolkningen få tillgång till gratis sjukvård, genom ett program framtaget av regeringen och med stöd från World Bank Group och andra utvecklingspartners. Men i realiteten, som med många andra områden i samhället, blir det inte en verklighet för så många eftersom landets infrastruktur fortfarande inte är tillräcklig för att tillåta människor att smidigt ta sig runt.    

Under många år har Kenya tampats med de fruktansvärda effekter hiv/aids haft på landet. Omkring 1,6 miljoner kenyaner beräknas vara hiv-positiva. Detta gör landet till Afrikas tredje mest smittade land (Sydafrika och Nigeria kommer före) och det fjärde i hela världen (Indien medräknat). Värt att notera att dessa, i alla fall Nigerias (nästan 200 miljoner) och Indiens (drygt en miljard), befolkningar är betydligt större än Kenyas. Trots att siffrorna i dag ser ljusare ut än de i mitten av 90-talet (år 1996 var 10,5 procent av kenyanerna smittade), är fortfarande drygt fem procent av den vuxna befolkningen i landet hiv-positiv. 2016 dog 36 000 som följd av sjukdomen. 2016 var smittan procentuellt – nästan 70 procent – störst i landets västliga Victoriasjön-region.

Andra sjukdomar, som malaria och tuberkulos är också hälsoproblem, som landet förvisso fått viss bukt på. Mellan 2010 och 2015 sjönk malariaförekomsten från elva till åtta procent. Även i detta fall är smittan störst vid Victoriasjön-regionen med högst infektionsfrekvens på 27 procent (som förvisso sjunkit från 38 procent år 2010). Malaria är tuff för kustbefolkningen längs Indiska Oceanen där smittosiffran faktiskt steg mellan 2010 och 2015, från fyra till åtta procent. Att landet trots allt kommer mer till rätta med smittan visas i antal dödsfall som följd av malaria – nästan 21 000 år 2016 sjönk till 16 000 året därpå. Men fortfarande är malaria den näst vanligaste dödsorsaken i landet, efter lunginflammation men före cancer.

Babygepard

 

     Befolkningsökningen

Under 1900-talet har landets befolkning i princip fördubblats ungefär vartannat decennium. Regeringen har tagit fram ett familjeplanerar-program som fått ner befolkningsökningen något – från tre procent till två och en halv. Men även efter millennieskiftet är siffrorna alltjämt hisnande. 1999 var befolkningen beräknad till omkring 30 miljoner (en fyrdubbling sedan 60-talet). I dag kryper siffrorna upp mot 50 miljoner och redan 2025 har den förmodligen nått 60 miljoner. Men vi får förmodligen vänta till år 2050 innan den närmar sig 100 miljoner.

Denna befolkningsökning gör å ena sidan att fler kan jobba, men ökar å andra sidan pressen på den offentliga sektorn, med varor, tjänster och jobb samt på landets ändliga resurser. Befolkningen är även ung med en medianålder på knappt 20 år, vilket även det sätter ytterligare press på arbetstillfällen och resurser.

Nu beräknas förvisso den största befolkningsökningen ske i städerna, med landets ökade urbanisering och växande medelklass. Men detta betyder inte att landsbygden kommer att dö ut inom de närmaste åren. Realiteten är att alla inte har råd eller möjlighet att flytta till städerna, och människorna som ”blir kvar” kommer förmodligen känna av konsekvenserna på samhället som det nya, demografiska landskapet kommer att ge.

     Vädret 

Torka är tyvärr ett stående inslag i vardagen på landsbygden. Eftersom de allra flesta livnär sig på småskaligt jordbruk, och grödorna och djuren är helt beroende av väderlekar, blir det en sårbar försörjning som kan slå hårt på hela tillvaron. Uteblivna regnperioder, eller för den delen översvämningar, leder till hungersnöd och en undernärd befolkning.

Åren 2014-2018 har Kenya upplevt en av de värsta torkorna på många år – 23 av 47 län påverkades. 3,4 miljoner människor har lämnats osäkra på om de kan bli mätta för dagen och 2017 hade uppskattningsvis tre miljoner inte tillgång till rent dricksvatten. Nästan 500 000 barn har fått vård för akut undernäring, och 100 000 lider av allvarlig, akut undernäring. Det är främst landets torra och halvtorra land som drabbats. Lantbrukssamhällen har förlorat sin boskap, som dött som följd av torkan, och sjukdomar som kolera, akut vattendiarré och mässling har sett flera utbrott. Barn har inte kunnat gå till skolan och vissa skolor har till och med stängt helt.

Klimatförändringarna slår ofta hårdast mot samhällen som redan är utsatta och sköra. Man har inte resurser eller ekonomiska möjligheter att rusta upp och förbereda sig för de nyckfulla, extrema väderlekarna. Kenya, och inte minst landsbygdsbefolkningen känner redan av dem med den utbredda fattigdomen, torkan och översvämningar, orättvisa markuppdelanden och de så regnberoende odlingarna och djuren som är många människors hela liv och levebröd.

     Kvinnorna 

I landets nya grundlag från 2010 ges kvinnor mer uppmärksamhet. Många ser detta som en ny gryning för kvinnors och flickors rättigheter och ett kraftfullare tag för jämlikhet mellan könen i Kenya. Man försöker, genom detta, råda bot på det traditionella sätt som kvinnor stängs från en rad aspekter i samhället, främst från sådana som gäller ekonomisk tillväxt och progression.

Trots detta lever kenyanerna i vardagen i regel, ur västerländska ögon sett, fortfarande traditionellt. Detta stämmer inte minst för kvinnorna på landsbygden. Det är kvinnorna som bär vatten, hämtar ved, lagar mat, passar barnen – vilket i sin tur lämnar mindre tid för skola och utbildning. Dessa traditionella roller begränsar inte bara kvinnorna, utan påverkar deras bidrag till landet i stort: den ekonomiska tillväxten, akademiska och tekniska framsteg samt det allmänna välståndet. Tidiga äktenskap hämmar även kvinnors utveckling, och är en rejäl inskränkning på deras rättigheter. Faktumet att uppskattningsvis 23 procent av kenyanska flickor blir bortgifta innan de fyllt 18 år och fyra procent innan de fyllt 15 år. Barnäktenskap är alltså fortfarande förekommande på landsbygden.

Enligt artikel 40 har alla, individuellt eller i grupp med andra, rätt att erhålla och äga mark – oavsett typ eller läge i landet. Vidare ger artikel 60 mer insyn i vilka principer som ska gälla vid ägande och skötsel av jordbruksmarker, och en av dessa berör just elimineringen av all form av könsdiskriminering vad gäller markegendom. Det tar emellertid ofta lång tid för politiska beslut att ta sig i vardagen, och i folks mentalitet, och på riktigt nå förändringar.

Den nya grundlagen till trots, och trots att kvinnorna bidrar till 70 procent (stor del) av matproduktionen och nästan hälften av allt jordbruksarbete, har de ofta inga rättigheter till markerna. Markerna är fortfarande huvudsakligen mannens egendom och kvinnan får tillgång till jordbrukslandet genom en närstående man, till exempel maken eller pappan. Hon kan dock utan vidare bli av med denna befogenhet. Vid försäljning av markerna har kvinnan inte rätt till någonting och har vidare ingenting att säga till om vad gäller hur pengarna sedan används.

Väg i Kenya

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

Datum för avresa

År
Månad
Dag

2019-06-12T10:30:49+00:00