Politik i Kenya

Kenyas politik – en etnisk angelägenhet

”We, the people of Kenya–” (”Vi, Kenyas folk–”) är öppningsraden i landets nya konstitution från 2010. Trots detta utåt sett enade folk letar kenyanerna fortfarande efter en kollektiv, nationell identitet att samlas under. Den etniska tillhörigheten är i första hand det som kenyanerna finner sig själva i.      

Kenya har varit självständigt i mer än 50 år, men än i dag präglas landets politik av problem som till viss del föddes under kolonialtiden, på många sätt intensifierades under frihetskampen och i hög grad har följt med post-självständigheten. För att undergräva ett enat, inhemskt kolonialmotstånd vände britterna vissa stammar mot varandra. Under frihetskampen blev folkgruppen kikuyu den ledande, till följd av att de fått lida störst förluster av européernas markövertagande. Och under tiden efter självständigheten har kikuyu i hög grad favoriserats framför andra stammar (så kallad tribalism) då många ur det ledande partiet, samt tre av landets fyra presidenter, varit från kikuyu-folket.   

Stammarna är lika mycket Kenyas vän som fiende. De presenterar det mångkulturella, mångfacetterade och färgstarka Kenya. Men på samma sätt står de för spänning, splittring och konflikter. Till detta har mutor, bedrägeri och fusk präglat politiken sedan republikens start. Korruptionen stryker likt en månghövdad best omkring i maktens finrum. Enligt Transparency International (en global anti-korruptionsorganisation) rankas Kenya på plats 143 av 180 över korrupta länder i världen, och placeras med nummer 28 på en 100-gradig skala, där 0 betyder att ett land är genomkorrupt och 100 helt rent.    

Kenya är en ung demokrati och man kan egentligen inte säga att särskilt mycket har hänt eller förändrats inom politiken sedan självständigheten – i 2017 års val var det sönerna till den första presidenten Jomo Kenyatta och den första vicepresidenten Jaramogi Oginga Odinga som ställde upp. För att före valet 2007, åtminstone av omvärlden, anses vara ett av Afrikas mer stabila länder bröt ett inferno utan like i landets moderna historia. Ett decennium senare, i valet 2017, gick det förvisso inte lika extremt till, men fortfarande utbröt demonstrationer och splittringar – mellan ledande parti och opposition, mellan Kenyatta och Odinga, mellan kikuyu– och luo-folken.

Även Kenyas flagga – tre horisontella fält i svart, rött och grönt med vitt runt det röda och en stor massajsköld med korsade spjut i mitten – bär på politiska budskap. Det svarta fältet representerar befolkningen, det röda blodet som spilldes i frihetskampen och det gröna landets naturrikedomar. Det vita står för fred, och skölden och spjuten för försvaret av friheten.     

Kenyas politik: de tidiga valen till 2017 års val  

     De tidiga valen

De första valen hölls i det brittiska protektoratet 1920, men den kenyanska ursprungsbefolkningen fick vänta ända till 1957 för att för första gången få rösta i ett parlamentsval. Allmän rösträtt rådde 1961 och pro-självständighetspartiet KANU (Kenya African National Union) vann, britternas dominans till trots, flest platser i parlamentet. I valet 1963 vann KANU ytterligare mark, och framför allt stolar i det politiska systemet. Till detta fick landet se sin första afrikanska premiärminister i KANU:s ledare Jomo Kenyatta. Självständigheten blev officiell i december 1963 och ett år senare, 12 december 1964, bildades republiken Kenya med sin första president – Jomo Kenyatta.        

Meningsskiljaktigheter mellan president Kenyatta och vicepresident Oginga Odinga ledde till vicepresidentens avgång 1966. Splittringarna maktmännen emellan var, i enlighet med tidens anda, av ”Kalla kriget-karaktär”. Kenyatta var USA-vänlig och tittade till landet i väst för vägledning i att bygga det nya landet. Oginga Odinga, var pro-Sovjet i sin politiska hållning. Det slutade med att den sistnämnda sa upp sin post, tog en rad parlamentariker med sig, och startade upp ett nytt parti – Kenya’s Peoples Union (KPU). Konflikten var även av etnisk karaktär: Kenyatta, en kikuyu, såg till att Oginga Odingas stam luo gradvis förlorade makt genom att ge fler politiska poster till kikuyus. De etniska splittringarna, då mellan KANU (med en majoritet kikuyu) och KPU (majoritet luo), befästes partipolitiskt. Ett så kallat fyllnadsval hölls samma år, efter en lagändring i konstitutionen. KPU vann flest röster, men KANU flest platser. Senaten avskaffades och representanthuset blev till Kenyas nationalförsamling, som finns än i dag.   

     Från enparti- till flerpartistat

Tre år senare, 1969, omvandlades republiken Kenya, om än inte helt officiellt, till en enpartistat då förbjöds Oginga Odingas parti KPU. Detta förbud var en direkt följd av att Tom Mboya, en luo i KANU, mördats samma år. Mboya var då ekonomisk planerare och utvecklare i Kenyattas regering och en av de viktigaste personerna i den nya, unga republikens framväxt. Många såg honom som efterträdare till Kenyatta och således ett hot mot kikuyus.

KANU blev nu landets enda parti med samtliga stolar i nationalförsamlingen i de fem kommande valen: 1969, 1974, 1979, 1983 och 1988. Kikuyu, den överrepresenterade stammen i KANU, fick omåttligt inflytande på landets politik.  

Efter sittande Kenyattas död 1978 blev vice-presidenten mellan åren 1967 och 1978, Daniel arap Moi landets andra president. Moi är än idag landets längst sittande president med sina 24 år. Mellan åren 1982 och 1991 var Kenya officiellt en enpartistat. Under 90-talet svepte emellertid en stark demokratisk, pluralistisk vind över kontinenten som ledde till att flerpartisystemet återinfördes av Moi.

Moi vann de kommande valen, 1992 och 1997, som båda präglades av etniska konflikter och en splittrad opposition som inte kunde uppbringa tillräcklig enhet för att avsätta presidenten. Moi anklagas än i dag för att i hög grad bidragit till, och spätt på, politikens sprickor genom att till exempelvis favorisera sin egen stam kalejin vid utnämnandet av politiska poster. Moi, och KANU, använde sig av etniska splittringar och informellt våld för att kuva demokratin och skapa en kluven opposition för att säkerställa segrarna.

Men någon form av demokratiskt hopp skulle återvända efter Mois långa envälde vid makten. År 2002, ett drygt decennium efter att flerpartival återinfördes, skulle så landets partipolitiska karta till slut ritas om. Moi ställde sig åt i sidan, i solidaritet med Kenyattas son Uhuru Kenyatta, för att denne skulle föra sin framlidne fars politiska arv vidare. Det som istället hände var att Mwai Kibaki, oppositionsledaren, vann valet med 62 procent och blev Kenyas tredje president. Kibaki gick från vice-president under Moi (1978-1988), till oppositionens presidentkandidat, till president under loppet av knappt 15 år.

Kibaki företrädde partiet NARC (National Rainbow Coalition) som således fick makten och KANU:s långa, enväldiga regeringstid såg sitt slut. NARC var en sammanslagning av National Alliance Party of Kenya (NAK), som i sin tur var en sammanslagning av ett tiotal oppositionspartier, samt avhoppare från KANU. Partiet var mer ett resultat av att man ville se ett slut på KANU:s långa regeringstid, än faktisk ideologisk enhet. Detta visade sig inte minst av att NARC upplöstes 2005 på grund av meningsskiljaktigheter. Kibaki bildade ett parti som enade en rad andra partier, däribland KANU, som fick namnet Party of National Unity (PNU). Partipolitiska splittringar inom kenyansk politik har i stort sett alltid haft etnisk grund.

     2007 års val blir inbördeskrig  

Efter valresultatet i december 2007, som omgavs av många tvivelaktiga premisser, utbröt fullkomligt kaos. Den så kallade ”Kenyakrisen” blev symbolisk för hela kontinenten som under de senaste decennierna gjort stora demokratiska framsteg, för att återigen se en tillbakagång. Kenyakrisen utbröt i efterdyningarna av att Kibaki svurits in i sin andra presidentperiod, och det som utspelade sig kan inte kallas annat än en enorm politisk, demokratisk och humanitär katastrof.

Våldsamheterna utspelades främst i Nairobi och de västra provinserna Nyanza och Rift Valley, anförda av medlemmar av oppositionspartiet Orange Democratic Movement (ODM). ODM leddes av Raila Odinga (den framlidne, f.d. vicepresidenten Oginga Odingas son). De missnöjda oppositionsmedlemmarna ville se Odinga som landets nya president och ansåg sig blivit bestulna och lurade på segern. Vad som först började som politiskt missnöje spårade ur i ett etniskt blodbad, med plundringar, våldtäkter och mord – inte totalt olikt folkmordet i närliggande Rwanda 1994. Våldet riktades främst mot stammen kikuyu, den som presidenten själv tillhörde, och mot de som misstänktes sympatisera med hans parti PNU. ODM representerades främst av människorna ur folkgrupperna luo, luhya och kalenjin.
På nyårsafton 2007 brändes ett drygt 30-tal kikuyu, främst kvinnor, barn och funktionsvarierade, inne i en kyrka i Eldoret där de sökt tillflykt. Vitmålade män låste dörren och tände en tändsticka.

Trots att tidigare flerpartival präglat politiska och etniska oroligheter kan det inte jämföras med det som kom att utspelade sig sent 2007 och tidigt 2008. Staten tappade kontrollen över våldet och på många ställen var även polisen en del av dödandet av oskyldiga demonstranter, våldtäkter och andra grymheter. I januari hämnades kikuyu och den militanta från Mungiki (en i dag förbjuden etnisk organisation) genom att jaga bort och döda luo,- luhya- och kalenjin-grupper i Nairobi, Rift Valley och centrala Kenya. Attackerna från alla grupper innebar att i april 2008 hade mer än 1300 människor fått sätta livet till och 600 000 tvingats lämna sina hem.   

     En ny Kenyatta-era

Valet i augusti 2012 flyttades först till december 2012, och sedan till mars 2013 då rätten tyckte att parlamentet skulle sitta ut hela sin ämbetsperiod som slutade i januari 2013. Inför valet stod både presidentkandidaten Uhuru Kenyatta och vicepresidentkandidaten William Samoei Ruto åtalade inför International Criminal Court (ICC) för inblandning i våldsamheterna mot Odingas supportrar 2007. Båda anklagelserna skrevs av i brist på bevis – Kenyatta 2014 och Ruto i 2016. Valet var det första efter att landets nya konstitution trätt i kraft tre år tidigare. Kenyatta slog Odinga i presidentvalet redan i första omgången. Odinga överklagade resultatet men protestesten nekades och Kenyatta blev landets president. The Jubilee Coalition (en sammanslagning av Kenyattas The National Alliance – TNA – och Rutos United Republican Party – URP) segrade i parlamentsvalet. Det var inte i närheten av kaoset 2007 men också i samband med detta val utbröt våldsamheter, med vissa dödsfall.    

Även valet 2017 blev kontroversiellt. Tidigare det året, i juli 2017, hade chefen för informations- och IT-frågor i valkommissionen Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC) Chris Msando hittats brutalt mördad. Mordets eventuella koppling till valet lyckades aldrig varken dementeras eller bekräftas, men mycket tyder på det senare.

Valen i augusti 2017 blev också omstridda. I juli hittades chefen för informations- och IT-frågor vid valkommissionen mördad; om mordet hade några kopplingar till valet kunde inte fastställas. I presidentvalet utmanades Uhuru Kenyatta åter av Odinga och segrade med 54 procent av rösterna. Odinga hävdade dock att det förekommit oegentligheter och att valkommissionen utsatts för olagliga dataintrång. Demonstrationer utbröt i bland annat Nairobi och Kisumu men trots flera dödsfall beskrevs protesterna som relativt begränsade. Odinga överklagade till Högsta domstolen, som underkände valresultatet och beordrade att ett nytt presidentval ska hållas inom två månader, ett beslut som även Kenyatta accepterade. Valet, som hölls i oktober, präglades av ett lågt valdeltagande. Endast drygt 40 procent av landets röstberättigade deltog i valet som innebar ett fortsatt stöd för Kenyatta som segrade med 98 procent av rösterna. Odinga hade då bojkottat valet, vilket han ansåg omöjligt att genomföra korrekt.

Kenyas politik – systemet i dag

I Kenya äger val till president, parlamentet och lokala politiska myndigheter rum den andra tisdagen i augusti vart femte år.  

     Hierarkisk uppbyggnad

Enligt den nya konstitutionen från 2010 är den politiska och administrativa makten i Kenya uppdelad i tre huvudsakliga delar: Executive (“Ledningen”), Legislature (“Lagstiftande”) och Judiciary (“Domarkår”).

Högst upp är Executive, där presidenten, vicepresidenten, kabinettssekreterare, justitiekansler och chef för åklagarmyndigheten ingår. Legislature ska representera väljarna och är uppdelade i två delar: senaten och nationalförsamlingen. Judiciary är den tredje avdelningen i landets politiska system, och ska stå för själva förverkligandet av lagarna som de lagstiftande organen bestämmer. Även den juridiska falangen är hierarkiskt uppbyggd: på toppen finns Överdomaren, som följs av Supreme Court (Högsta domstolen), olika High courts (sköter kriminal- och civilmål i de olika regionerna), Magistrates’ courts (för särskilda fall inom kriminal- och civilmål) och Khadis’ courts (behandlar fall kopplade till muslimsk lag) samt andra underordnade domstolar.

     Tvåkammarparlament

Republiken Kenya är en enhetsstat. En enhetsstat består av en statlig helhet, med gemensam lagstiftning (till skillnad från exempelvis en federal stat – USA, eller en union – EU).

Det politiska systemet i Kenya är uppbyggt kring flerpartival och ett parlament. Parlamentet består av två kammare: senaten och nationalförsamlingen. Senaten utgörs av 67 stolar (plus talaren) och enligt konstitutionen måste följande göras gällande: 47 medlemmar måste röstas in direkt via majoritetsröster (fler än hälften) i varje valkrets och 20 direkt via proportionell representation (mandaten fördelas enligt respektive partis andel röster). Därtill ska senaten bestå av 16 kvinnor, två som representerar de unga och två som representerar funktionsvarierade. Nationalförsamlingen ska enligt konstitutionen bestå av 349 stolar (plus talaren) och 290 röstas direkt in via majoritetsröster från valkretsarna. I nationalförsamlingen ska det även sitta 47 kvinnor som röstas in med majoritetsröster samt 12 medlemmar som utnämnts av nationalförsamlingen (sex stycken representerar de unga och sex stycken funktionsvarierade). Både i senaten och i nationalförsamlingen sitter man i fem år.

     Röstningssystem

Rösträtt har alla kenyaner som är minst 18 år. Röstningen till presidentposten är uppbyggd kring två omgångar. För att vinna, och undvika en andra omgång, måste man få 50 procent av röster och minst 25 procent av rösterna måste komma från fler än hälften av landets 47 län. Om ingen kandidat erhåller mer än 50 procent av rösterna måste en andra omgång hållas inom 30 dagar. Enligt konstitutionen får den andra omgången enbart bestå av de två kandidater som fått flest och näst flest röster. Kandidaten med flest röster blir landets president.

Tvåkammarparlamentet består av senaten och nationalförsamlingen och även till dessa ska det röstas. 47 av senatens 68 stolar utses genom enkelt majoritetsval (“first past the post”). Övriga 21 tillsätts. Av nationalförsamlingens 349 medlemmar väljs 290 in genom röster i enmansvalkretsar, där varje valkrets ger en representant. De 47 platser som ska erhållas av kvinnor röstas det om via enmansvalkretsar i landets 47 län. Allting sker enligt majoritetsvalsystemet. Resten av platserna utses av partierna utifrån hur många mandat – stolar – de har.        

Vad gäller utflyttade kenyaner får enbart de som bor i andra östafrikanska länder – Tanzania, Uganda, Rwanda och Burundi – samt i Sydafrika, rösta i presidentvalet. Enligt Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC) är det på grund av logistiska begränsningar och tidsbrist inte möjligt att för kenyaner som bor utanför dessa länder att rösta. Inför valet 2017 hade 1521 utflyttade kenyaner registrerat sig för att rösta.

     Ny grundlag 2010

Den 27 augusti 2010 kungjordes Kenyas nya konstitution, som hade röstats igenom av drygt 67 procent av befolkningen samma år. I Uhuru Park (Frihetsparken) lyfte president Kibaki stolt upp den nya konstitutionen inför en jublande folkmassa. Den nya konstitutionen skräder inte orden då den menar att Kenya ska vara ett land av etnisk, kulturell och religiös mångfald, där människor ska leva i fred och enhet under suveränitet och frihet. En ny era skulle ta form och det gamla äntligen begravas. Miljoner kenyaner såg med tillförsikt hur konstitutionen skulle komma med uhuru till landet. Även i media var tonläget något uppskruvat och den benämndes som den “andra republikens födelse”.  

Huruvida landet skulle ha en ny konstitution eller ej hade tagit upp mycket av det politiska debattklimatet de två decennierna som föranledde själva ratificerandet. Men efter våldsamheterna i samband med valet 2007 blev det uppenbart för de flesta att någonting fundamentalt var tvunget att förändras för att förhindra liknande katastrof. Ja-sidan vann i sju av landets då åtta provinser. Det var enbart i Rift Valley, hem till den förre presidenten Moi och statsrådet William Ruto som som nej-sidan segrade.

Den nya konstitutionen var den första och ersatte den från frihetsåret 1963. Tidigare har enbart vissa ändringar gjorts – den första redan året efter då landet blev en republik. Efter att KANU:s generalsekreterare Tom M’boya mördades 1969 förbjöds oppositionspartiet och 1982 blev Kenya, i konstitutionen reglerat, en enpartistat. 1991 blev landet återigen en flerpartistat och året efter bestämdes det att presidenten enbart kan sitta två perioder.

Men år 2010 fick landet alltså en helt ny grundlag, som stipulerar landets maktstruktur och relationen mellan makten och folket. Den största skillnaden från 1963 års grundlag är hur politiska makten tar sig i uttryck i landet. I den nya decentraliserades den (görs mindre centralstyrd) vilket begränsar presidentens makt och befogenheter som istället hamnar hos lokala politiker. Korrupta provinser ersattes 2013 med län – 47 stycken – och viss makt har flyttats till lokala politiker vilket tros gynna marginaliserade områden som norra Kenya. Rättsväsendet förändrades i grunden – en högsta domstol infördes, den ifrågasatta domarkåren reformerades och parlamentet fick två kammare med återinförandet av senaten efter 44 års frånvaro. Presidenten kan nu även ställas inför riksrätt. Det är förbjudet att samtidigt ha tjänst i regering och stol i parlamentet.

En något omstridd kommission för att granska markägande, samt återta statlig mark som privatiserats, tillsattes. Just markområden har alltid varit en känslig fråga i landet. I synnerhet har kikuyu-stammen favoriserats i dessa frågor av staten sedan självständigheten. Våldsamheterna 2007 berodde till viss del på markdispyter.  

Kvinnors och medborgerliga rättigheter fick överlag framskjutna positioner i författningen. För första gången regleras nämligen befolkningens rätt till ett drägligt liv i en Bill of Rights. Fem huvudsakliga mänskliga rättigheter har varje enskild kenyan rätt till: rätten till liv, rätten till ett jämlikt liv utan diskriminering, rätten till frihet och säkerhet, förbud mot slaveri, straffarbete och påtvingat arbete samt samvets-, religions-, tros-och åsiktsfrihet. Bill of Rights innehåller fler rättigheter än dessa och i del två:s 25 artiklar tas aspekter kring sociopolitiska och ekonomiska rättigheter. Ovan fem får dock anses vara de viktigaste och mest grundläggande.

Trots all optimism är det en hel del som de facto inte fungerar i landet och som den nya konstitutionen, i alla fall än så länge, inte kunnat råda bot på. Fortfarande har landet svårt att politiskt enas, trots att ett enat land sätter själva tonen i den nya konstitutionen. Valen 2013 och 2017 uppvisade återigen splittrade kenyaner. Beteckningar som etnicitet, religion, politisk uppfattning etc. skulle ha mindre betydelse i den nya konstitutionen; man skulle få jobb på meriter och kvalifikationer som i förlängningen skulle generera mer representativitet. Istället domineras statliga instanser fortfarande i hög grad av två folkgrupper.