Religion i Kenya

Kenyas religion – ett troende folk

Generellt sett har kenyaner alltid trott på en gud. Gud, eller något högre väsen, har varit lika naturligt som vattnet som rinner eller träden i skogen. För att tidigare benämnts som Ngai eller Akuj, tillbes i dag kristendomens Gud och islams Allah. Nästan 98 procent av dagens kenyaner erkänner sig till någon religion.
Traditionellt har gud varit tillgänglig via naturen, genom att till exempel ha sin hemvist på bergstoppar, och vara både naturens skapare och härskare. Under torrperioder ber man till gud om att regnet ska komma och vattna marken och grödorna.

Kenyas religiösa landskap ser i dag avsevärt annorlunda ut än för bara ett par generationer sedan. Före den europeiska koloniseringen var landet ett stort spektra av många olika stamreligioner- och traditioner. Landets största religioner är kristendom och islam, som tillsammans står för drygt 90 procent av landets religiösa. Till skillnad från etnicitet har religionerna historiskt sett inte skapat några större schismer inom landet utan har kunnat samexistera sida vid sida, under hög tolerans. Under senare år har det emellertid förekommit mer spänningar med religiösa undertoner på grund av den islamistiska rörelsen al-Shabaab i grannlandet Somalia. Under massakern på Garissa universitet 2014, som terrorgruppen låg bakom, släpptes eleverna som var muslimer, medan de kristna hölls gisslan och sköts. Terrorattackerna bör emellertid snarare ses som politiska konflikter än strikt religiösa.
Kenyas grundlag är sekulär och religionsfrihet är en av de mänskliga rättigheterna i landet.

De två stora världsreligionerna kristendom och islam är också Kenyas två dominerande religioner. Viss traditionalism inom det religiösa förekommer i landet, men det är relativt ovanligt då mindre än två procent erkänner sig till traditionella religioner. Faktum är att gruppen icke-troende är något större, på drygt två procent. Vanligare är snarare inslag av traditionalism inom de andra religionerna, såsom tron på andar och förfäder.

     Kenyas religion – kristendom

Landets överlägset största religion är kristendomen som drygt 80 procent av landets befolkning erkänner sig till. Inom kristendomen dominerar protestantismen med nästan 50 procent, följt av katolicismen på drygt 20 procent.

Ända sedan de första kristna missionärerna började komma till Östafrika under mitten av 1800-talet har missionsarbetet fortsatt i regionen. Missionärerna var både protestanter och katoliker. Protestanterna är landets största kristna grupp på drygt 47 procent och utgörs såväl av anglikaner och presbyterianer, som metodister, baptister och lutheraner. Nairobi har även en relativt stor pingströrelse som fått fäste främst genom amerikanska predikanter. I vissa områden, i synnerhet avlägsna sådana, har kyrkorna och missionsstationerna stått för stora delar av byggandet och driften vad gäller både sjukhus och skolor. I Kenya finns det i dag mer än 4000 registrerade kyrkor, och oavsett var man själv står kan det vara värt ett besök bara för att få uppleva de färgstarka gudstjänsterna som bjuder på mycket sång och dans.

De första kristna européer (katoliker) som kom till Kenya, mer än 300 år före missionärerna, var egentligen upptäcktsresande Vasco da Gama med besättning år 1497. Vid denna tid hade regionen under århundraden existerat under arabisk-muslimskt inflytande. Men kristendomen fick egentligen inte ordentligt fäste förrän i mitten och slutet av 1800-talet. 1844 kom den tyske CMS-missionären (Church Mission Society) Johann Ludwig Krapf till Mombasa. Under elva års tid levde och verkade han på Kenyas kust, främst på platsen Rabai där han startade de första CMS-församlingarna. Många ser därför Krapf som grundaren av hela den anglikanska kyrkan i Kenya. Tillsammans med missionskollegan Johann Rebman studerade han de inhemska språken, bland andra swahili, maa och rabai, och översatte delar av Bibeln. Krapf skrev även en ord- och grammatikbok över swahilin. Krapf och Rebman blev, trots missionen och de lingvistiska färdigheterna, kanske mest välkända för sina upptäcktsresor inåt landet, och kartlade platser och skrev reseböcker. De båda männen blev de första vita människorna att se både Kilimanjaros och Mount Kenyas snötäckta toppar.

Under den brittiska kolonialtiden kom allt fler kristna missionärer till landet, både protestantiska och romersk-katolska. Bland katolska församlingar hörde Helgeandsfäderna (fransmän) och Consolata-missionärerna (italienare). Många nunneordnar kom även till landet och utökade missionsaktiviteterna ytterligare.
Byggandet av den ugandiska järnvägen under slutet av 1800- och början på 1900-talet, som sträckte sig från Mombasa på Kenyas kust till grannlandet Uganda i väst, tillgängliggjorde så även landets centrala delar för missionärerna.

Kenya Palm

     Kenyas religion – islam

Islam är den andra största religionen i Kenya och innefattar drygt elva procent av befolkningen, vilket motsvarar ungefär tio miljoner människor. De allra flesta är sunnimuslimer men shia och ahmadiyya förekommer med. De flesta av landets muslimer bor på kusten, där islam historiskt tidigt fick fäste och etablerade sig. Speciellt utbredd är islam i kuststaden, tillika landets näst största stad, Mombasa, där runt 40 procent (2014) är muslimer. Muslimer finns givetvis även här och där i inlandet, med många somaliska utövare i norr och asiater i städerna. Trots att den är en bit efter kristendomen rent storleksmässigt har islam och arabiskt inflytande haft enorm påverkan på landets formande och framväxt vad gäller historia, kultur, politik och språk.

Islam nådde Kenya under den första, stora expansionen efter profeten Muhammeds död 632 e.Kr. Araberna, som lade till vid kusterna, hade kommit till vad som i dag är Kenya med både handelsvaror och en ny religion. De arabiska handlarna gifte sig med de redan bofasta och fram växte en ny kultur, med det nya språket swahili, som blev en blandning av arabisk och inhemsk bantukultur. Islam blev religionen som folk i regionen konverterade till. Hela den östafrikanska kustremsan blev ”swahilikusten” och den arabisk-swahiliska dominansen i området var ett faktum under hundratals år.

Dominansen skulle bestå ända till européerna anlände under slutet av 1400-talet. Kusten var, och är fortfarande, islams högborg men sakta men säkert började religionen sprida sig. Folkgrupperna inåt landet var emellertid mer skeptiska mot den nya religionen på grund av deras mer traditionsbundna stamliv. På kusterna krävdes heller samma assimileringsprocess då kulturen redan mer liknade den ”främmande” arabiska. Men islam lyckades finna sig även i inlandet och detta syns inte minst i flertalet moskéer i Nairobi. Bara i landets äldsta, fortfarande bebodda stad Lamu (på ön Lamu) finns det runt fyrtio moskéer. Lamu är ett viktigt muslimskt centra i regionen, dit många muslimer vallfärdar för festivaler kring Mawlid profeten Muhammeds födelsedag, och Eid al-fitr som avslutar ramadan.       

Det muslimska ledarskapet i Kenya samlas, sedan 1973, under paraplyorganisationen Supreme Council of Kenya MuslimsSUPKEM. SUPKEM ska verka för stark muslimsk enhet och gemenskap. Trots att islam funnits i landet i 1000 år har det förekommit en hel del dispyter och oenigheter genom åren mellan olika muslimska organisationer, med sina olika lokala problem och behov. I landets politiska och rättsliga makt har islam särskild representation i form av Khadis’ courts – domstolar underordnade de högre domstolarna, som behandlar rättsfall kopplade till muslimska spörsmål.  

Morrande lejon

     Kenyas religion – traditionell tro & mindre religioner

Trots att de inhemska religionerna blir allt mer sällsynta är det fortfarande vanligt att traditionella tankesätt spiller över i de ”nyare” religionerna, som kristendom och islam. De traditionella trosuppfattningarna skiljer sig en del åt, men ett typiskt vanligt inslag är andetro, där spåmän- och kvinnor tros kunna kommunicera med andevärlden, ha krafter att hela sjukdomar och driva ut andar samt påkalla regn vid torka. Man kan även tro på trollkarlar och häxor, som istället använder sina krafter för onda uppsåt. Att tillkalla sina förfäder för hjälp i livets olika situationer är inte heller helt okänt. Även gudomligheten i naturen är en vanlig komponent inom traditionella religioner: bergstoppar, floder, skogar, vissa träd etc. tros vara kommunikationskanaler till gud, andar och de bortgångna.

Inom stammar som kikuyu (landets största), massaj och kamba har man traditionellt trott på en monoteistisk, allsmäktig gud: Ngai. Ordet är lånat från massajernas Engai, eller Enkai. Ngai är skaparen och försörjaren av allt. Traditionellt har man trott att Ngai har hållit till på toppen av Mount Kenya när han hälsat på jorden. Massajerna och kikuyu har historiskt hållit till nära varandra, i högländerna söder om Mount Kenya, och kulturella likheter är därför ofrånkomliga. Till dessa områden flyttade senare många vita som bidrog till kristnandet av folkgrupperna.

Enligt massajtro kommer Engai i färg, beroende på vilket humör han är på: svart eller mörkblå betyder att han är på bra humör, medan röd är ett tecken på irritation. Han manifesterar sig som den svarta guden (”Engai Narok”) som står för godhet och grönska, i regnet och åska. Den röda guden (”Engai Nanyokie”) är hård och hämndlysten, och kommer med svält och hunger. Han kopplas till torrperioden.

Turkanafolket, likt massajerna en nilotisk, pastoralistisk folkgrupp, har traditionellt tillbett guden Akuj (eller Kuj). De har på många sätt hållit fast vid sitt traditionella leverne, och så även sin tro. Akuj tillber de antingen direkt, eller via förfäder, och påkallar guden oftast vid någon kris eller katastrof, såsom torka. Turkanafolkets liv präglas av det hårda klimat som de lever i och de räknar sina välsignelser dagligen. Ett gott, traditionellt liv ger mer välsignelser över boskap, familj, väder och mat, och innefattar god kontakt med Akuj, förfäder och stamgemenskapen som man lever i.

Landsbygden är enormt utbredd i landet och det agrara livet sysslar omkring tre fjärdedelar av befolkningen med. För många folkgrupper har djuren alltid varit, och är fortfarande, nödvändiga för livnäringen.

I synnerhet har massajerna ett särskilt band till sin boskap då de tror sig vara satta på jorden, av guden Ngai, just med syftet att sköta om djuren. Enligt massajtro finns olika legender hur massajerna fick boskapen. En är att guden Engai ägde all boskap på hela jorden. När himmel och jord, som då satt ihop, skildes åt skickade han ner boskapen via ett rep av bark till massajerna. En grupp jägare blev då avundsjuka att det bara var massajerna som fick sköta om djuren, och förstörde barken. En klyfta mellan himmel och jord uppstod och gjorde att flödet av boskapen stannade av. Massajerna ser sin boskap som en direktlänk till gud. Djurens inälvor används ofta som offer i olika riter. I dag är de flesta massajer, likt resten av befolkningen, kristna. Få är muslimer.

De största schismer som uppstått mellan de traditionella religionerna och de nya handlar om sedvänjor. En sådan är kvinnlig könsstympning som praktiserats inom många stammar i tusentals år. De kristna missionärerna krävde att riten skulle få ett slut, men de flesta stammarna vägrade av traditionsskäl. På grund av detta har många kenyanska utbrytarkyrkor uppstått. Trots att kvinnlig könsstympning sedan 2011 är förbjudet enligt Kenyas lag, praktiseras sedvänjan fortfarande i hög grad inom många kulturer – både kikuyu och massaj hör till de som omskär både sina pojkar och flickor. Polygami var, och är fortfarande, ett annat traditionellt inslag i stammarna som även det stred mot kyrkornas tro och varit upphov till konflikter.

Andra skäl till de oberoende afrikanska kyrkorna som uppstått är kampen mot nykolonialism – det att västvärlden, trots den formella frigörelsen, fortsätter att utöva ekonomisk och kulturell makt och dominans gentemot fattigare länder. Många nya församlingar har även uppkommit i städerna då nyinflyttade landsbygdsbor söker sammanhang i den nya miljön.

De andra, mindre religionerna representerar knappt två procent av landets befolkning. Hinduismen, och även andra indiska religioner som sikhism och jainism, kom till landet när britterna tog in indier som arbetskraft för byggandet av den ugandiska järnvägen, som stod klar 1901. Hinduiska tempel står i de flesta stora städerna – även sikhiska gurdwaror (gudshus) och jainistiska tempel finns både i Nairobi och Mombasa. Det jainistiska templet i Mombasa, som uppfördes 1963, är det första som byggdes utanför Indien.

     Kenyas religion – helgdagar & högtider

Kenyas officiella helgdagar:

  • 1 januari – Nyårsdagen
  • Mars/april – Långfredag och annandag påsk
  • 1 maj – Internationella arbetardagen
  • 1 juni – Madarakadagen
  • Beroende på nymånen – Eid al-fitr
  • Börjar den tionde dagen i den sista muslimska månaden – Eid al-adha
  • 10 oktober – Moidagen
  • 20 oktober – Mashujaadagen
  • 12 december – Självständighetsdagen/nationaldag
  • 25 december – Juldagen
  • 26 december – Annandag jul

Alla Kenyas nationella högtider är inte kopplade till religioner, såsom nyårsdagen och internationella arbetardagen. Till dessa har Kenya egna, nationella helgdagar, kopplade till sin historia och politik. Dessa hamnar, för enkelhets skull, här tillsammans med de religiösa.
Om en helgdag infaller en söndag brukar helgdagens firande förlängas till måndagen därpå.

Madarakadagen, den första juni, firas för att minnas dagen 1963 då landet fick självstyre från det brittiska kolonialstyret. En gammal, men åter instiftad, bekantskap är Moidagen som firas den tionde oktober för att hedra landets längst sittande president (24 år) Daniel arap Moi. Dagen togs bort som en helgdag i den nya grundlagen från 2010. Men 2017 tog Högsta domstolens domare George Odunga tillbaka dagen som en nationell helgdag och menade att avskaffandet hade varit olagligt.

Mashujaadagen (tidigare: Kenyattadagen) uppmärksammar alla de som kämpade och bidrog i självständighetskampen. Mashujaa betyder “hjältar” på swahili och i 2010 års nya konstitution valde man att fokusera på dem istället för på den enskilda frihetskämpen, och landets första president, Jomo Kenyatta. Nationaldagen Jamhuri firas den tolfte december, som dagen då landet officiellt blev självständigt från Storbritannien år 1963. Firandet innefattar även att samma dag, men året därpå, utropades Kenya som en republik. Jamhuri betyder just “republik”, och dagen uppmärksammas med politiska tal, parader och fester.

Men givetvis har landet även helgdagar och högtider med religiöst ursprung. Kenyanerna firar både den kristna påsken och julen, med långfredagen, annandag påsk, juldagen och annandag jul som officiella helgdagar. Även Eid al-fitr som avslutar hela ramadan (den muslimska fastemånaden och en av islams fem grundpelare) räknas som en nationell högtid. Sedan 2016 är även Eid al-adha, offerhögtiden, nationell helgdag i Kenya. Av islams två Eid, anses Eid al-adha som den heligare. Firandet pågår i regel under fyra dagar, beroende på land. Den har förvisso inget statligt “helgdagserkännande” men av landets muslimer, och särskilt på kusten, uppmärksammas Mawlid (profeten Muhammeds födelsedag) i november. Firande av den hinduiska ljusfesten Diwali förekommer även i viss utsträckning, kanske synnerligen i Nairobi.

Babygepard

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

Datum för avresa

År
Månad
Dag

2019-06-12T08:38:26+00:00