Fåglar

Fåglar

Kenya är ett sant fågelparadis med över 1000 olika arter – alltifrån världens största fågel strutsen, till den lilla rödkindade fjärilsfinken. Däremellan finns det mesta man kan tänka sig – i alla möjliga storlekar och färger. Kenya är fullt av fåglar året om. Under november-april intar hundratals flyttfåglar naturområdena.

     Stora fåglar

Strutsen är världens största fågel och oförmögen att flyga. I Kenya kallas den massajstruts. Hanen kan bli 3 meter och väga upp till 150 kg. Strutsen har långa, rosa ben och hals samt ett litet huvud. Honans fluffiga fjäderskrud är brunspräcklig; hanens svart med vita stjärt- och vingpennor. Strutsen lever på torra savanner och halvöknar, och äter växter och smådjur. En nära släkting är den egna arten somalistrutsen, som bara går att se i Kenyas norra och norrcentrala delar. Arterna är lika men somalistrutsens hane har t.ex. blågrå ben och hals.

Koritrapp är den tyngsta fågeln som kan flyga (även om den sällan gör det). Den kan bli mer än 1 meter lång, hanar kan man väga upp 20 kg och honor ca 7 kg. Den har brun fjäderdräkt, grå hals och svart hjässa, bor på grässavanner och äter insekter, smådjur och växter.

I Kenya finns större flamingo och mindre flamingon, med rosa fjäderskrud, hals och ben, medan tippen på näbben är svart. Den större flamingon är 110-150 cm och väger 2-4 kg. Den mindre, är som namnet antyder, mindre på knappt en meter och 1-3 kg i vikt. Den färgglada fågeln håller till i Kenyas många sjöar och äter kräftdjur och planktonorganismer.

Den vita pelikanen, helvit eller gråvit med svarta vingpennor, lever vid Kenyas sjöar, såsom Nakurusjön. Det är en enormt stor fågel på 140-180 cm och ett vingspann på 270-350 cm, med en jättelik näbb som den fångar fisk med.

Storkar finns det flera av – den enorma maraboustorken, den resliga sabelnäbbsstorken, och den mellanstora afrikanska ibisstorken. De två förstnämnda är stora fåglar och kan bli 1,5 m med vingspann på nästan 3 m. Gemensamt för storkar är deras långa, smala ben och stora näbbar. De äter mest smådjur, men vissa (t.ex. maraboustorken) är asätare.

Även hägern är en relativt vanlig fågel. Gråhägern häckar gärna vid vatten och är stor – ca 1 m hög med vingspann på nästan 2 m. Goliathägern är däremot enorm och en av världens största hägrar på 1,5 meter och vingbredd på över 2 meter. De äter bl.a. fisk.

Krontranor är originella, stora fåglar (ca 1 m höga) med två arter i tropiska Afrika: svart krontrana och grå krontrana. De är färggranna historier – svart/grå med rödbrun stjärt, svart-vit-beigeorange fjäderdräkt och en rakborstlik grågul, styv tofs på hjässan. Krontranor bor på grässlätter och äter insekter, smådjur och växter.

Hjälmpärlhönan har en mörkgrå, spräcklig, rund kropp, ett litet ansikte och blåskinnad hals. Den är en stor fågel, drygt ½ m, som bor på torra landskap i Afrika och är främst växtätare.

     Mellanstora fåglar och ”småfåglar”

Kungsfiskare är en relativt utbredd art i Östafrika. Den största är jättekungsfiskaren på drygt 40 cm med en spretig kam och vita prickar på den mörka ryggen. Denna mellanstora fågel trivs vid vatten och dyker efter sin föda – bl.a. fisk, krabbor och grodor.

Östlig gulnäbbstoko karaktäriseras av en gul, neråtböjd näbb. Den är en mellanstor fågel, omkring ½ meter lång, med en ögonfallande svart rygg full av fläckar och ränder. Med den, i förhållande till kroppen, enorma näbben får den tag i frön, insekter, spindlar och skorpioner. Zazu i Lejonkungen är kusinen nordlig rödnäbbstoko, som istället har – rätt gissat – röd näbb.

Lilabröstad blåkråka är en mellanstor fågel på 30 cm. Med lila bröst, blekt gyllenbrun hjässa och rygg, rostfärgade kinder, himmelsblå stjärt och undersida samt svarta, utstickande stjärtpennor är den omisskännligt färgsprakande. Den är även Kenyas nationalfågel.

Även termitbarbetten har ett slående utseende där den svarta, gula och röda fjäderdräkten är full av vita fläckar. Fläckarna fortsätter ner på den mörkbruna långa, utstickande stjärten,

Malakitkungsfiskaren är den mest utbredda små kungsfiskarna i Östafrika. Det är en mycket liten fågel på endast 12 cm. Ovansidan har en stark, metallblå färg, undersidan är ljust rostfärgad och näbben klar orangeröd. Den håller till vid vatten och äter fisk och insekter.

Brunbukig glansstare har på engelska det något mer tilltalande namnet superb starling. Denna småfågel är sannerligen en ”superb” syn i akacieträdet – turkosskimrande rygg, bröst, vingar och stjärt samt ett rött bröst markerat med ett vitt band. Den äter insekter, frukt och bär.

Nordlig byvävare är en vanlig, gulspräcklig och satt småfågel i Kenya.

     Vanliga rovfåglar

Örnen är kanske den välkändaste rovfågeln och utgör en stor familj. Afrikas största örn, stridsörnen, är ett kraftpaket på nästan 1 m och vingspann mellan 2 och 2,5 m som från hög höjd väljer ut sina byten ­– däggdjur, reptiler och andra fåglar. Savannörnen är blekare och något mindre ­– 60-75 cm och vingbredd på 1,5-2 m. Den svartbröstade ormörnen trivs bäst i lättare skog och äter ormar, amfibier och däggdjur. Skrikhavsörnen är ståtlig har svarta fjädrar och vingar samt snövitt huvud, bröst och vingar. Den gillar öppna vatten med gott om mat.

 Gamar är rovfåglar som aldrig själva dödar, utan är asätare. I Kenya hittar man bl.a. den mindre kappgamen, den väldiga örongamen, de utrotningshotade arterna vithuvade gam och vitryggad gam samt den sällsynta lammgamen som lever i bergsområden.

Afrikansk hökörn är en hökfågel, tillika rovfågel. Den jagar främst små däggdjur, reptiler och andra fåglar. De trivs i öppen skogsmark och trädklädd savann.

Sekreterarfågeln är en örnlik fågel, med böjd näbb, som till skillnad från andra rovfåglar snarare jagar från marken än luften. Med sina långa, tranlika ben är den även den längsta rovfågeln på 1,3 m. Nackfjädrarna, som påminner om fjäderpennorna sekreterare stack bakom öron förr, har gett fågeln dess namn. De lever på savannen.

Mjölkuven är en stor uggla och rovfågel i Afrika söder om Sahara. Den är drygt ½ m hög med vingbredd på 1,5 m, grå fjäderskrud samt, till synes, rosa ögonskugga. Mjölkuven jagar efter insekter, igelkottar, andra däggdjur och fåglar på kvällar och nätter. Mjölkuven är en s.k. toppkonsument, d.v.s. den står högt i näringskedjan och har ingen naturlig fiende.